Så jävla besviken

Jag behöver verkligen få skriva av mig! Jag håller alltid ihop på jobbet. jag har jobbat när jag legat på 9,3 (där 10 är självmord och 9,5 är sjukskrivning). Jag har jobbat fast att det tagit mig 1,5 timme att komma ur sängen. Jag jobbar hur pissigt jag än har mått och jag har fan inte brutit ihop av mitt dåliga mående. Men så idag när jag får veta att en klient som jag kommit nära kanske är tvungen att flytta till dig hemland då visade jag inför min chef att jag nästan började gråta och att det var pisse jobbigt för mig. Hans reaktion på att hen kanske får flytta till en plats som inte är bra för gen?
- ja då blir det så.
Seriöst?! Jag behövde stöd och bekräftelse i att detta suger och i alla fall lite snack om vi kan göra något. Men nada. Jag är så besviken. När chefen gick frågade den hur det var med mig osv och jag fick lite medmänsklighet, men det var när chefen hade ytterkläderna på och kom får att säga ha en trevlig helg. Inget stänga dörren och sätta sig ner för att kolla läget.
Jag är så jävla besviken.

Jag vill inte att folk ska säga att så är det. Jag vill att vi tillsammans anstränger oss för att göra det bästa vi kan för att hjälpa människan. Känner mig så jävla ensam i detta.

Hej bipolär...?

Min ångest tar olika form. Vissa gånger lamslår den mig. jag ligger och bara kollar in i väggen. har svårt att ta steg eller göra något alls. jag gråter och är fylld av en hopplöshets känsla.

andra gånger, som idag, exploderar min ångest. jag vill springa ifrån den. sparka av mig den. slå bort den. skrika av den - inte i förtvivlan utan ilska. Jag blir fortfarande trött av den, jag känner fortfarande en form av hopplöshetskänsla - men mest vill jag bara skrika bort den.

Denna texten var min morgon igår, sen åkte jag till jobbet och på eftermiddagen vände det och helt plötsligt var jag svin glad - från ingenstans. Vet inte om det är min sjukdom eller vad det är, men jävlar vad det svänger ibland.

Kämpar och bara kör

I natt vaknade jag och kände som om att jag har en kämparglöd som inte alla har - att jag har det mer än någon annan som jag känner (de har väl inte orsak att ha det). Jag gör saker som ger mig ångest och panik - jag bara gör det. Det är inte ofta som jag backar - möjligen av självbevarelsedrift som att inte börja voluntärarbeta därför att jag inte vill svika andra eller lägga på den extra uppförsbacken av saker som jag inte bara vill klara av utan måste klara av.
Just nu är jag imponerad av mig själv för att jag fortsätter köra. Jag kan inte minnas att jag hade en såhär socialångest som tonåring. I vissa sammanhang kanske, men då var jag än mer Jag kör och sen fick jag kanske ångest efteråt. Jag hade kanske inte den socialaångesten därför att jag längtade så mycket efter att tillhöra och hade så låg tröskel för att skämmas..?

Jag får ångest i situationer där jag har en, för mig, oklar roll. där jag inte vet vad som förväntas av mig eller vad jag ska göra - som ett jobbsammanhang på ett möte igår. Jag får även socialångest när mitt självhat lyser igenom - ingen vill träffa mig, ingen kommer tycka om mig, de kommer tycka att jag är jobbigt.

Men jag fortsätter, mest för att jag inte har något val. Detta är varför jag utsätter mig själv för höga höjder fast att jag är höjdrädd. när jag sedan behöver göra något som jag tycker är jobbigt eller ger mig ångest då är jag van vid att göra det trots att det är svin jobbigt. Ta ett djupt andetag Ronja och bara gör det!
Så ja, ibland är jag imponerand av mig själv.

Killars relationer

Vaknar med ångest. Tar på mig mjukiskläder och går hem till min bästa vän. Sitter i tre timmar och pratar om att jag inte orkar må dåligt mer, att jag känner mig så ensam och att jag verkligen försöker dejta och göra saker men livet suger ändå.

- Oj han var verkligen redo för att träffa någon när han gjorde det så kort efter dig.

Det var skönt att höra. För ja jag var tydlig med att han inte skulle få en relation med mig, sen hittade han en. Det hade kunnat vara jag men jag förbjöd det.
Det känns som att när killar, de flesta, är redo att starta en relation får de det snabbt men jag har varit det länge och är utan. Men 5 av de 7 dejter jag har varit på har killen velat ses igen men jag tycker att vi inte vibbar alls. Som att de kan köra ändå eller har längre förväntningar.

Efter jag varit där i 3 timmar kom jag hem och mådde mycket bättre. Orkade att ställa mig och diska mitt enorma diskberg.
Nu är jag påväg att träffa nästa vän och ångesten har inte slagit fast men den ligger där och lurar. Jag låtsas inte om den. Det känns som att jag står och vinglar på en kant men låtsas inte om det för då faller jag kanske inte ner i helvetesgapet.
Jag är så trött på att hålla i mig. Att fortsätta framåt. Att kämpa på.
Men jag har inget val.

Don't wanna be me

jag vill bara vakna upp i morgon och vara någon annan.
Har varit typ ångestfri i 1,5 vecka - efter att ha haft ångest nästintill varje dag i flera månader. livet har fortfarande varit trist och blää, men jag hade i alla fall inte ångest. Så pass att jag hörde av mig till honom för två veckor sen. fick bekräftelse på att han vill träffa mig för jag var ju så bra i sängen, men han har skjutit på att ses. Nu hörde han av sig och berättade att det är för att han träffat en annan som han är kär i. Han kan inte komma över hur bra sex vi hade, men han vill satsa på henne.
Ångesten slår till som fan.
Jag är så trött på att killarna jag träffar - kk - träffar andra. de kan gå vidare medans jag fortsätter vara ensam. jag är så trött på att vara ensam.

jag vill inte mer.
jag vill inte vara mig. jag vill inte ha detta livet. dessa känslor.
jag ooorkar inte mer!!
jag orkar inte mer.

tråkigt musliv.

Nej jag har inte ångest som dränker mig, jag kippar inte efter andan. men jag har lite ångest minst en gång om dagen, jag tycker inte att livet är speciellt kul - men inte outhärdligt heller. Det känns som att jag trampar vatten och allt jag vill är att få sluta och vila. bara få flyta lite. Men jag är rädd för att sluta. för att släppa taget. För jag vet inte om jag skulle komma upp igen. jag vet inte var jag skulle hitta motivationen att resa mig igen. Varför skulle jag liksom? Vad i mitt liv är värt det. allt är grått och trist. Jag kan älska min familj och vänner, det gör jag. men färgen är borta ur mitt liv.
Jag är inte tung men less på att leva detta liv. Mitt liv känns tråkigt och tomt. grått och trist. livlöst.

Just nu ser jag helt uppriktigt fram emot att vara ledig för att första dagen kunna ta en tablett Theralen eller Atarax och bara försvinna hela dagen. inte göra någonting. bara sova och inte existera för mig själv lite. Det är uppriktigt det jag ser fram emot att göra på semestern.

du var inte så speciell som jag trodde.

just nu känns det som att jag är över honom. Som att det han var var ett ångestpiller, inte en kärlek. för helt ärligt, han var inte så bra. det som borde göra att en blir kär, det fanns inte där. Han var mysig, å så mysig, han fyllde på min kopp av bekräftelse - men problemet med hur detta slutade var han. Han har kanske t o m mer issues än jag, att han hade behov av att ligga med andra tjejer fast att vi låg så ofta handlar inte om mig. jag tror verkligen att han har ett enormt stort bekräftelse behov.
Jag tror att han söker med än mig. Jag tror att bara inte att han vet hur vilsen han är. jag tror att allt är nytt och han snubblar runt omkring. jag tror att han hade bekräftelse behov som jag inte kunde fylla därför att de inte kan fyllas av någon annan.
Precis som jag hade behov som han inte kunde fylla. Han minskade min ångest när vi var tillsammans genom att hålla om mig, säga fina saker och ha sex med mig - inget av detta är avancerat att förstå. Men vad i detta är han? Var finns utbytet utöver det fysiska. Han var inte dum i huvudet åsiktsmässigt på flera plan - men på andra var han helt väck enligt mig. på andra plan förstod jag verkligen inte alls hur han tänkte och jag tyckte att han var extremt omogen. oförsiktig och han tänkte verkligen inte ett enda steg framåt. Och det är själviskt. Att inte reflektera över hur en annan människa tar emot vad en säger och gör är själviskt.

just nu känns det som att jag är över honom. men jag saknar bekräftelsen, det gör jag verkligen. Jag tror dock inte att jag hade kunnat få tillbaka den. det känns som om mina ögon har sett saker som jag inte kan blunda för. det går inte att bli det samma igen och skulle jag gå tillbaka kommer jag bara bli besviken. Det kommer bara bli ett misslyckande det vi gör och jag vill inte ha det som sista minne. Det sista minne av den närhet vi hade vill jag egentligen inte heller minnas. jag vill minnas gångerna innan det - för det må ha crashed en burned, men skeppet hade redan börjat sjunka. rejält.

hänger löst som en sytråd

Jag orkar inte. Jag pallar inte gråta. jag pallar inte ha ångest som gör att jag inte kan svälja.

Och jag pallar inte att min ångest eller brist på ångest ska hänga på en annan människa. De planer jag tänkt i mitt huvud att vi hade stämmer inte. och jag blir så besviken. Ångesten blir ännu större. Jag behöver så jävla mycket att han håller om mig. att han pussar på mig och säger att jag är fin. att han rör vid mig, bara klappar lite på mig. jag behöver närheten så sjukt mycket. Och det är för mycket press. Jag har absolut inte sagt det till honom, men kanske känner han av det. Jag försöker spela cool och låta casual men kanske ser kan igenom. Jag vill inget hellre än vara med honom och han har annat. Jag vill bara bli uppslukad i ett vi, framförallt därför när jag är i den glada bubblan kan inget annat röra mig. 

Hur fan ska detta gå?

Ångest pretty please be gone!!!

Ångestdämpande med ett bäst före datum som jag inte kan läsa

Ångest. Må lite bättre och ångest igen. Är det såhär livet ska vara för mig? Eller är det såhär livet kommer fortsätta vara för mig? För då vill jag fan inte. Träffade vänner idag och pratade om en bekant/vän som hoppade av vår utbildning. Personen hade mått dåligt innan men det var när hens bror tog livet av sig som det började gå ner för. Och det är två år sedan. Jag kan inte göra det mot min familj. Men seriöst, ska jag leva detta livet?
Jag har träffat en kille som gör mig så jävla glad. Min ångest försvann idag när vi bestämde att vi skulle ses i morgon. Men vi är bara kk så nu får jag ångest för jag undrar om han tänker att vi ska ses på natten bara eller ska vi hänga? Vi har setts i tre veckor snart och umgicks jävligt intensivt förra veckan. Det är jag som sagt att vi bara ska vara kk, mer går inte. Men jag är så jävla rädd för att det ska ta slut. För att vi inte ska ses regelbundet utan faktiskt börja bete oss som kk gör. Jag vill inte det. Det känns som att vi dejtar, han är så ofantligt fin mot mig. Behandlar mig bättre än någon annan kille någonsin har gjort - inte för att det säger så mycket. Jag är så skraj för att det ska bli för mycket för honom. Jag vill ses hela tiden. Är så rädd för att min personlighet ska sabba allt. Jag är ju rolig och kinky att ha sex med, men när det inte är nog då? Eller när det är så normalt att jag inte är spännande längre då? Jag är så skraj, osäker rädd och sårbar. Jag vet att det måste ta slut någon gång men allt jag kan tänka är Inte än, inte än, inte än! 

manisk, pippi långstrump och andra osammanhängande tankar

Jag tittar på en serie där en av karaktärerna har en bipolär diagnos, i vanliga fall är jag noga med att inte skriva är utan har en och att använda bipolär istället för manodepressiv - men med henne vill jag typ skriva "hon är manodepressiv" därför att den "delen av henne" är så stor. och det är det karaktärsdraget som framförallt visas - och missbrukare. Jag har turen att inte ens ha en 100 del av det hon har, men när hon kommer ner ifrån en manisk period och går in i en depression säger hon med ynklig röst I don't want to be me anymore och det träffar. där känner jag igen mig. Den där meningen som för mig känns så tonårig, för så har nog många känt under tonåren, den där känslan av att inte vilja vara den en är men det brukar försvinna. Det är i alla fall min bild, att det inte är ovanligt att känna så och att det försvinner. Men det har det inte gjort för mig. För mig var den meningen så talande om hur det är för mig att leva med detta. Känslan försvinner inte.

Just nu är jag nog lite manisk. har mått dåligt ett tag, typ ett par veckor. inte under så lång tid eller så hårt som depressioner brukar vara eller har förut varit. Men jag känner en skillnad mellan då jag är "deppig" och hur det har varit, jag kan inte förklara skillnaden men den känns. Ångesten känns annorlunda, den andas på ett annat sätt. Och det har varit tungt. Jag har trott ett par gånger att det varit påväg bort men sen kommit tillbaka. Nu är jag dessutom manisk. För för mig är det inte antingen eller, ibland switchar det så snabbt att det är båda samtidigt typ. det är dock extremt ovanligt för mig att vara manisk. Men idag har det varit extra tydligt, jag har haft så svårt för att vara still. Jag har haft den där skakande känslan inombords som känns bättre när jag får ha den på utsidan med, alltså sitta och stampa med foten eller slå med handen på knät. hela tiden vara i rörelse. Jag vet inte varför det känns bättre att röra mig men det gör det, som att jag inte behöver lägga extra energi på att hålla det inombords, vilket jag alltid annars måste göra. Så idag lät jag min hand röra sig hela tiden, jag stampade med foten och var yttre rastlös liksom. funderar på om det är såhär det är för vissa personer att ha ADHD?
För något som är väldigt ovanligt för mig så ringde jag en vän ikväll och bad den komma hit. Var manisk så det var jobbigt att sitta still därför gick jag runt i rummet men jag fick prata lite, gråta lite, vara upptagen och bli distraherad. Jag behövde ta tag i saker och om jag är ensam så skjuter jag upp allt det som ger mig extra ångest genom att se på serier och filmer och det gör det värre.

Och nu vet jag inte vad jag ens började prata om eller var jag är. ännu ett tecken på att jag är en sväng manisk - kan inte hålla tråden.
Jag förstår inte hur jag ska kunna hålla ett jobb eller ett liv - och då är jag som sagt inte ens en 100 del så dålig som andra.
Jag önskar att jag levde i ett samhälle där jag kunde ringa min arbetsgivare och säga du jag är inne i en dålig period just nu, jag skulle behöva vara sjukskriven i två veckor så att jag kan lägga min energi på att träna (för att få igång att jag börjar må bättre), på att träffa mina vänner (det mår jag definitivt bättre av) och på att vila. Men en sådan värld lever vi inte i. istället lever jag i en där jag är livrädd att min arbetsgivare ska få veta att jag har en bipolär diagnos och där jag istället lägger energi på att dölja det.
Oh happy day.
But i'm kind of okay faktiskt.

Are we going down now?

jag tror kanske att jag är påväg ner i en depression. kände bara det precis och det krossar mitt hjärta varje gång. känner mig så matt av tanken, jag orkar inte!! Eller är det såhär livet är? Har jag inte en bipolär funktionsnedsättning, är det bara hormoner? Är detta liksom normalt och bara jag som överdriver? Ska det vara såhär? Idag på handledningen insåg jag att jag är den som har jobbat mest med vikarier, så känslan jag har haft att tre av mina kollegor varit ett team stämmer därför de har haft varandra att luta sig mot medans jag har varit ensam. nu förstår jag det, har bara tänkt att det är jag som suger på mitt jobb, men egentligen saknar jag stöd. Vilket har varit tufft som fan och inte utvecklande som jag ville. Då när jag insåg det i handledningen, av att vi pratade, tänkte jag att jag kanske ska gå tillbaka till terapi. försöka ännu en gång. Om så bara för att ha en person där jag kan sitta och berätta om hur jävla dålig jag är på saker och hur värdelös jag känner mig. om hur tomt mitt liv känns och hur meningslös hela jag känns. Någon som jag kan spy ut hos om allt jag är rädd för, allt jag skäms för mycket för att säga. för jag pratar inte med någon om detta, inte på riktigt fullt ut, och jag hade kanske behövt det. och att endast se psykologen som en spyhink och inte som någon som ska hjälpa mig att bli bättre utan endast någon jag kan snacka skit om mig själv med. Det enda formuet där jag tillåter mig att verkligen uttrycka mig är här. Vilket är varför jag har bloggen, för att kunna göra det. men kanske hade det hjälpt med en människa som tog emot.
Känns så löjligt att skriva av mig här - av någon anledning skrev mina fingrar 'dåligt' istället för 'löjligt' i denna meningen, och jag skriver ju så fort att det är tankarna som kommer direkt, så undra vad det kan betyda...

vad hjälper?

Det känns som att det inte finns något som jag kan göra för att bli lycklig. Jag sätter upp mål för att må mindre skit - som att gå ner i vikt. Men hur lycklig kommer jag bli av att banta och träna svin hårt? Jag kommer aldrig kunna se ut så som jag vill och kommer jag då må bättre av att plåga mig själv? Men jag vet inte hur jag ska göra för att må bra med min vikt och utseende.
Jag vet inte hur jag ska göra för att må bra med något.

Lägesrapport

Jag ett behov av att bara spy ut att jag har sån jävla ångest. så att jag vill skrika och har tårar i ögonen. Jag har spenderat hela dagen i sängen och sett 13 avsnitt av Frequency (serie tips btw!) just då har jag mått relativt bra eftersom jag varit distraherad. Pallade inte att göra annat idag för jag ville absolut inte umgås med mina tankar. Vet inte varför jag mår såhär - men sjukt lite sömn igår som avslutades med lite tråkigheter hjälpte knappast. det är kanske till och med orsaken till att jag mår såhär. Jag hoppas verkligen det för då har det kanske gått över i morgon när jag vaknar. 

Vet inte vad det är som gör att det känns som att det hjälper lite att skriva ut detta till universum, speciellt eftersom jag för det mesta inte vill prata med någon när jag mår såhär. men kanske är det att jag har skrivit ut till universum sen jag var 13, kanske är det för att jag får ner det och kan då släppa det lite lättare. Either way tack till ingen som jag hoppas inte läser detta :)

Jag försökte skicka ut signaler till min bästa vän där jag skrev att jag känner mig så jävla ensam och vill bli älskad. jag ville att hon skulle fråga hur jag mådde och skicka lite kärlek till mig. Men istället svarade hon på skämtet. kanske hennes sätt att ändå visa mig uppmärksamhet men trodde att jag ej ville prata. vilket jag egentligen inte ville, ville nog mest bara bli sedd och hörd.

Jag är så svår där, jag vet det. jag vill liksom bara behöva skicka ut små signaler och sen bli hörd, för då känner jag att personen känner mig och älskar mig. Men det är orimligt att kräva det av en annan människa. jag vet det.

min mamma

En av mina största sorger här i livet är all smärta min mamma har tvingats genomlida p g a hennes sjuka barn - mitt dåliga samvete är såklart riktat mot mitt dåliga mående. Hon har offrat så mycket och har kämpat så enormt hårt för oss att jag är förvånad över att hon kan stå upp. det är otroligt att hon orkar allt hon orkar. Och hon fortsätter med vad hon vill i livet. Hon är fortfarande så positiv och hungrig på livet fast att hon är trött. Det är många saker jag undviker att prata med henne om för jag vill inte röra om i den grytan men jag är så imponerad över allt hon har gjort!
Jag kan få en desperat längtan efter att gottgöra henne, att göra livet bättre för henne men vet inte hur.
Detta kan göra att jag verkligen önskar att jag vore så rik att jag kunde köpa ett hus till henne, eller att hon kunde gå i pension/ner i tid på jobbet om hon ville. Att jag kunde ge henne all lyx och trygghet som pengar ger. Det önskar jag, för vad jag än gör kan jag inte väga upp det hon har uppoffrat känslomässigt.

I'll be missing you

Jag var ute ikväll och dansade. Det var så bra, men så var en av de sista låtarna de spelade
Puff Daddy & Faith Hill & 112 I'll be missing you och jag började gråta där på dansgolvet.
Ett halvfullt dansgolv med en tår som rann ner längst min kind. så jag gick ut och i en trappuppgång iväg från de andra började jag stor gråta. verkligen på riktigt. och såhär 20 år senare är det samma tanke som går igenom min gråt "Hur kunde du lämna mig?!" För även om jag vet att mina föräldrar är fantastiska och att det bästa för mig var att du lämnade mig så tyckte inte du det - du pratade konstant om hur jävla dåliga mina föräldrar var. Så hur kunde du lämna mig där?
Hur kunde du lämna mig överhuvudtaget? Det var du och jag och du försvann. Du övergav mig.
Att förvänta sig ett svar, speciellt ett bra, är lönlös vilket är varför jag inte gör det. och att vänta sig ett svar som i att du har tänkt igenom det är onödigt. att vänta sig ett svar som att du tänkte på mig alls då är önsketänkande. Men jag kan inte förstå, 20 år senare, om du nu älskade mig så mycket som du hävdade - hur kunde du då lämna mig? Idag kan jag förstå många av varför, hur och omständigheter runtomkring utifrån mina föräldrars perspektiv. Men när jag går till min mörka plats (där du lämnade mig), när jag går in i mina känslor  - då blir jag 9 år gammal igen och är en stor hög av känslor som frågar Varför?!!!!!
Låten slutar spelas, sången ebbas ut ,men 20 år senare sitter jag fortfarande och undrar på mitt barnsliga sätt - hur kunde du göra såhär mot mig?

2016-04-24

Ibland känns det som att jag är lugnare. som att jag har en lugnare grund. Nu när jag är på semester så känner jag inte samma behov av att skriva om allt. kanske för att jag har slutat med dagbok och blogg nästan helt och hållet. Men jag behöver liksom inte. jag kan njuta mer i stunden än jag kunde förr.

Fast andra gånger känns det som om jag är precis lika o-lugn. samma känslor. samma tankar. fast i en vuxnare hjärna bara. i en mer medveten hjärna kanske. men hur mycket hjälper det egentligen?

Även om jag är medveten om att det kan vara hormoner, eller att såhär är livet å bla bla - vad hjälper det? Det är fortfarande svin tungt. det är fortfarande som att försöka gå i cement..

Det är lite som att mina känslor är ett plan och helt plötsligt åker det ner i en luftgrop och allt skakar till. och känslorna är som förr. ologiska. starka. tunga. ibland outhärdliga. Jag får samma lust att fly, samma lust att gömma mig. samma lust att bara sova bort. samma önskan om vilan och att kampen ska vara över.

2016-04-22

Ibland kan jag undra om det är mörkret som suger ner mig i avgrunden genom en ångestkrok som är fast i den innersta delen av mig, eller om det är jag som lägger mig vid kanten till det mörka hålet, andas in det och låter mig själv hasa ner.

Jag har sån ångest efter en serie jag fastnat vid. som om jag har blivit lämnad. som om jag är olyckligt kär. och damn vad jag saknar att ha någon som håller om mig.

Kanske är det ensamheten. just nu känns det som att jag knappt har några vänner. och den jag har som är så kärleksfull mot mig nu - den är jag övertygad om att den kommer lämna mig. och att jag kommer sluta helt ensam. med en tomhet som inte går att fylla. och att de år som jag har kämpat ska vara förgäves, för jag har väntat på ett liv som aldrig kommer komma.

Jag får en sån irrationell lust att slänga mina piller över axeln, och helt sluta med medicineringen. Jag pallar inte, jag ger upp - inte som i att ta livet av mig men jag är så trött på att försöka. anstränga mig med att äta bättre, sköta sömnen och jag borde träna mer. Dessa "borde" ger ångest de med. det är som att gå på ett minfält och jag vet aldrig om jag trampar rätt eller fel.

Fy fan vad jag är trött på att vara mig själv.

Jag är uttråkad och less och nästan lite arg. arg för att jag ska åka iväg på en solsemester relativt snart och istället för att med ett lugn längta efter den obsessar jag över min vikt. att jag ska ha badkläder och gå lätt klädd och inte vara så smal som jag vill. Jag är arg för att jag för ett år sen bantade och jobbade mig ner i vikt men sen föll tillbaka. Jag kämpade i flera månader och på typ 1-2 månader gick jag upp allt igen. Så nu är jag tillbaka till att hård banta - en gång till. Jag hatar det. jag hatar att jag bryr mig så mycket. jag hatar att jag inte kan må helt bra utan det. Jag hatar verkligen det så jävla mycket.
Och jag är uttråkad med livet. det känns som att det inte händer något fast att det händer massa. det som inte händer är väl antagligen att jag inte dejtar eller har en partner. och det hatar jag med, att jag bryr mig så mycket. Men jag saknar det. jag saknar att vara kär. jag saknar att vilja ha någon så mycket. jag saknar tryggheten. jag saknar glädjen. Och jag hatar det. jag hatar att jag känner att jag behöver någon. att mitt liv är tråkigt som singel.
Jag är less på att jag hela tiden faller tillbaka till dåliga vanor. för ett år sedan när jag gick ner så mycket så var jag säker på att jag inte skulle gå upp så mycket igen därför nu hade jag ju gått ner så pass att jag visste hur det kändes igen att kunna ha korta tröjor. jag var så nöjd över det att jag trodde att jag inte skulle falla dit. men det går ju så långsamt och helt plötsligt är jag tillbaka på vågen och ser de där siffrorna jag hatar. Jag är less på att jag inte gör mer på min fritid. att jag spenderar större delen av min tid i soffan framför datorn. och att även när jag träffar vänner så är det inte bra nog.

Mest av allt är jag så jävla trött på att jag glömmer. för typ en vecka sen eller två mådde jag så jävla bra. jag var så glad och typ sjöng när jag vaknade. livet var så bra. Men jag glömmer det och tror att livet suger jämt.
Fy fan vad jag är trött på att vara mig själv.

om flickan jag var, flickan jag blev på grund av januari och henne

Ibland kan jag känna en sådan djup sorg när jag ser bilder på mig själv som liten. Bilder innan den januari - då känner jag sorg för att jag inte fick fortsätta vara ett glatt och spralligt barn. Bilder efter den januari - då känner jag sorg för all den smärta som jag kände. för hur dåligt jag mådde. för alla timmar jag spenderade gråtandes och skrikandes av smärta. för allt jag förlorade, som till exempel min barndom.
Nu när jag börjar må bättre och har längre perioder av att vara glad och sprallig med en riktig positiv always-look-on-the-bright-side-of-life-synsätt börjar jag fundera på om det är såhär jag alltid hade varit om allt inte hade skett, om hon inte funnits i mitt liv. Eller hade depressionerna, självmordsförsöken och hospitaliseringen ändå uppstått? Förhoppningsvis senare i sådana fall.
Jag undrar om jag i ett alternativt universum alltid är sådär innerligt positiv, glad och framförallt easy going.

Jag vågar knappt nämna hennes namn i min familj. jag vet inte hur de andra känner. men ibland känns det som att jag är den enda som har behov av att prata om henne. som sörjer henne, som saknar henne, som hatar henne, som är arg, som är ledsen och som snurrar runt i känslor. Och även när det inte är känslor så vill jag ibland bara erkänna hennes existens och hennes del i mitt liv men även i vårt liv som familj. Det är orättvist att säga att de andra inte känner för det vet jag - speciellt mina föräldrar. Jag frågade min ena förälder idag om hen minns att jag var deprimerad när jag var 10 år? Ja. Jag sa att jag funderade kring det eftersom hemmavideon vi såg för ett par dagar sen var sommaren innan den januari, och att jag tänkt på hur jag skulle ha fortsatt utvecklas så om januari inte hade hänt. Hen sa då att allt hade redan hänt, januari var inte då det hände utan det hade påbörjats redan innan dess. och det vet jag, jag förstår beslutet för januari, jag förstår dess nödvändighet och håller helt med - nu som vuxen. Men som barn gjorde jag inte det. Och jag var så förvirrad, så ledsen och verkligen vilsen. Min förälder sa att ibland sörjer hen, när hen ser bilder på henne eller tänker på henne. Och det vet jag ju egentligen. Det är ett sår och därför vill jag inte peta i det. Men jag vet bara inte hur öppet det såret är för de olika personerna i mitt liv.
Usch jag vet inte egentligen vad jag ville säga med denna text - men det jag ville ha sagt var i alla fall inte det som jag just nu känner: Jag saknar henne

om hur det känns

det känns som om att jag går i ett ekorrehjul där ångesten alltid kommer tillbaka. den kan komma så snabbt, som mellan två hjärtslag och sätta sig i bröstet och göra det svårare att andas. Ännu en gång tänker jag att jag pallar inte detta. Hur länge ska detta hålla på? I hur många år? Förväntas jag bara ta detta? Går det att få ett slut? För jag vet inte om jag tror det. Nu snackar jag inte om ångest som känns som att det sitter en elefant på bröstet eller ångest som gör att jag gråter tills jag är helt tom. Utan jag menar ångest som känns i magen. som gör att det är lite svårare att gå. ångest som dränerar färg från omgivningen och gör det lite gråare, inte helt grått men som ett instagram filter där liksom alla gula varma färger försvinner. Ångest som får mig att känna mig värdelös på mitt jobb och gör att den glädjekällan istället får mig att vilja gömma mig. värdelös som familjemedlem där jag vill undvika min familj och bara gråta över hur kass jag är. värdelös som vän där jag känner mig så ensam att jag lika gärna kunde stå på en flotte och flyta ut i havet utan land i sikte. Så känns det