jag tror kanske att jag är påväg ner i en depression. kände bara det precis och det krossar mitt hjärta varje gång. känner mig så matt av tanken, jag orkar inte!! Eller är det såhär livet är? Har jag inte en bipolär funktionsnedsättning, är det bara hormoner? Är detta liksom normalt och bara jag som överdriver? Ska det vara såhär? Idag på handledningen insåg jag att jag är den som har jobbat mest med vikarier, så känslan jag har haft att tre av mina kollegor varit ett team stämmer därför de har haft varandra att luta sig mot medans jag har varit ensam. nu förstår jag det, har bara tänkt att det är jag som suger på mitt jobb, men egentligen saknar jag stöd. Vilket har varit tufft som fan och inte utvecklande som jag ville. Då när jag insåg det i handledningen, av att vi pratade, tänkte jag att jag kanske ska gå tillbaka till terapi. försöka ännu en gång. Om så bara för att ha en person där jag kan sitta och berätta om hur jävla dålig jag är på saker och hur värdelös jag känner mig. om hur tomt mitt liv känns och hur meningslös hela jag känns. Någon som jag kan spy ut hos om allt jag är rädd för, allt jag skäms för mycket för att säga. för jag pratar inte med någon om detta, inte på riktigt fullt ut, och jag hade kanske behövt det. och att endast se psykologen som en spyhink och inte som någon som ska hjälpa mig att bli bättre utan endast någon jag kan snacka skit om mig själv med. Det enda formuet där jag tillåter mig att verkligen uttrycka mig är här. Vilket är varför jag har bloggen, för att kunna göra det. men kanske hade det hjälpt med en människa som tog emot.
Känns så löjligt att skriva av mig här - av någon anledning skrev mina fingrar 'dåligt' istället för 'löjligt' i denna meningen, och jag skriver ju så fort att det är tankarna som kommer direkt, så undra vad det kan betyda...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar