Ibland kan jag undra om det är mörkret som suger ner mig i avgrunden genom en ångestkrok som är fast i den innersta delen av mig, eller om det är jag som lägger mig vid kanten till det mörka hålet, andas in det och låter mig själv hasa ner.
Jag har sån ångest efter en serie jag fastnat vid. som om jag har blivit lämnad. som om jag är olyckligt kär. och damn vad jag saknar att ha någon som håller om mig.
Kanske är det ensamheten. just nu känns det som att jag knappt har några vänner. och den jag har som är så kärleksfull mot mig nu - den är jag övertygad om att den kommer lämna mig. och att jag kommer sluta helt ensam. med en tomhet som inte går att fylla. och att de år som jag har kämpat ska vara förgäves, för jag har väntat på ett liv som aldrig kommer komma.
Jag får en sån irrationell lust att slänga mina piller över axeln, och helt sluta med medicineringen. Jag pallar inte, jag ger upp - inte som i att ta livet av mig men jag är så trött på att försöka. anstränga mig med att äta bättre, sköta sömnen och jag borde träna mer. Dessa "borde" ger ångest de med. det är som att gå på ett minfält och jag vet aldrig om jag trampar rätt eller fel.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar