om hur det känns

det känns som om att jag går i ett ekorrehjul där ångesten alltid kommer tillbaka. den kan komma så snabbt, som mellan två hjärtslag och sätta sig i bröstet och göra det svårare att andas. Ännu en gång tänker jag att jag pallar inte detta. Hur länge ska detta hålla på? I hur många år? Förväntas jag bara ta detta? Går det att få ett slut? För jag vet inte om jag tror det. Nu snackar jag inte om ångest som känns som att det sitter en elefant på bröstet eller ångest som gör att jag gråter tills jag är helt tom. Utan jag menar ångest som känns i magen. som gör att det är lite svårare att gå. ångest som dränerar färg från omgivningen och gör det lite gråare, inte helt grått men som ett instagram filter där liksom alla gula varma färger försvinner. Ångest som får mig att känna mig värdelös på mitt jobb och gör att den glädjekällan istället får mig att vilja gömma mig. värdelös som familjemedlem där jag vill undvika min familj och bara gråta över hur kass jag är. värdelös som vän där jag känner mig så ensam att jag lika gärna kunde stå på en flotte och flyta ut i havet utan land i sikte. Så känns det