Vaknar med ångest. Tar på mig mjukiskläder och går hem till min bästa vän. Sitter i tre timmar och pratar om att jag inte orkar må dåligt mer, att jag känner mig så ensam och att jag verkligen försöker dejta och göra saker men livet suger ändå.
- Oj han var verkligen redo för att träffa någon när han gjorde det så kort efter dig.
Det var skönt att höra. För ja jag var tydlig med att han inte skulle få en relation med mig, sen hittade han en. Det hade kunnat vara jag men jag förbjöd det.
Det känns som att när killar, de flesta, är redo att starta en relation får de det snabbt men jag har varit det länge och är utan. Men 5 av de 7 dejter jag har varit på har killen velat ses igen men jag tycker att vi inte vibbar alls. Som att de kan köra ändå eller har längre förväntningar.
Efter jag varit där i 3 timmar kom jag hem och mådde mycket bättre. Orkade att ställa mig och diska mitt enorma diskberg.
Nu är jag påväg att träffa nästa vän och ångesten har inte slagit fast men den ligger där och lurar. Jag låtsas inte om den. Det känns som att jag står och vinglar på en kant men låtsas inte om det för då faller jag kanske inte ner i helvetesgapet.
Jag är så trött på att hålla i mig. Att fortsätta framåt. Att kämpa på.
Men jag har inget val.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar