Jag var ute ikväll och dansade. Det var så bra, men så var en av de sista låtarna de spelade
Puff Daddy & Faith Hill & 112 I'll be missing you och jag började gråta där på dansgolvet.
Ett halvfullt dansgolv med en tår som rann ner längst min kind. så jag gick ut och i en trappuppgång iväg från de andra började jag stor gråta. verkligen på riktigt. och såhär 20 år senare är det samma tanke som går igenom min gråt "Hur kunde du lämna mig?!" För även om jag vet att mina föräldrar är fantastiska och att det bästa för mig var att du lämnade mig så tyckte inte du det - du pratade konstant om hur jävla dåliga mina föräldrar var. Så hur kunde du lämna mig där?
Hur kunde du lämna mig överhuvudtaget? Det var du och jag och du försvann. Du övergav mig.
Att förvänta sig ett svar, speciellt ett bra, är lönlös vilket är varför jag inte gör det. och att vänta sig ett svar som i att du har tänkt igenom det är onödigt. att vänta sig ett svar som att du tänkte på mig alls då är önsketänkande. Men jag kan inte förstå, 20 år senare, om du nu älskade mig så mycket som du hävdade - hur kunde du då lämna mig? Idag kan jag förstå många av varför, hur och omständigheter runtomkring utifrån mina föräldrars perspektiv. Men när jag går till min mörka plats (där du lämnade mig), när jag går in i mina känslor - då blir jag 9 år gammal igen och är en stor hög av känslor som frågar Varför?!!!!!
Låten slutar spelas, sången ebbas ut ,men 20 år senare sitter jag fortfarande och undrar på mitt barnsliga sätt - hur kunde du göra såhär mot mig?
Puff Daddy & Faith Hill & 112 I'll be missing you och jag började gråta där på dansgolvet.
Ett halvfullt dansgolv med en tår som rann ner längst min kind. så jag gick ut och i en trappuppgång iväg från de andra började jag stor gråta. verkligen på riktigt. och såhär 20 år senare är det samma tanke som går igenom min gråt "Hur kunde du lämna mig?!" För även om jag vet att mina föräldrar är fantastiska och att det bästa för mig var att du lämnade mig så tyckte inte du det - du pratade konstant om hur jävla dåliga mina föräldrar var. Så hur kunde du lämna mig där?
Hur kunde du lämna mig överhuvudtaget? Det var du och jag och du försvann. Du övergav mig.
Att förvänta sig ett svar, speciellt ett bra, är lönlös vilket är varför jag inte gör det. och att vänta sig ett svar som i att du har tänkt igenom det är onödigt. att vänta sig ett svar som att du tänkte på mig alls då är önsketänkande. Men jag kan inte förstå, 20 år senare, om du nu älskade mig så mycket som du hävdade - hur kunde du då lämna mig? Idag kan jag förstå många av varför, hur och omständigheter runtomkring utifrån mina föräldrars perspektiv. Men när jag går till min mörka plats (där du lämnade mig), när jag går in i mina känslor - då blir jag 9 år gammal igen och är en stor hög av känslor som frågar Varför?!!!!!
Låten slutar spelas, sången ebbas ut ,men 20 år senare sitter jag fortfarande och undrar på mitt barnsliga sätt - hur kunde du göra såhär mot mig?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar