självhat och självtvivel. det är mina dagliga följeslagare. men så hade jag en stund, en fin stund, utan dem. Egentligen är jag inte gjord för att studera, då en ska prestera och en egentligen inte någonsin kan prestera bra nog - jag kan alltid läsa lite till, plugga lite mer - men jag älskar det. Det är svin intressant och jag blir upphetsad av det. speciellt igår.
vi hade seminarium - och helt ärligt här hade jag verkligen kunnat plugga mer, jag var inte speciellt förbered. det märkte jag när jag hörde hur de andra gjorde sin del. Men jag har ändå lite tur med mig, för jag kan prata. jag kan låta en meningsfråga att bli 10 meningar. jag är intresserad och jag är ändå så pass kunnig att jag kan prata utan att låta helt dum fast att jag inte har riktigt koll, därför att jag har övergripande koll. När jag märkte hur oförberedd jag var jämfört med de andra blev jag inte arg på mig själv, jag blev nervös. jag förväntade mig att läraren skulle hålla mig kvar och säga att jag kommer behöva komplettera. Men när det väl var min tur så lyckades jag rätt bra med frågorna jag skulle ställa. Och sen när det var min tur att redovisa - I fucking shined! Jag var egentligen inte så förbered på att presentera, men jag kan mitt ämne. Och de andras frågor - jag svarade på dem som om jag vore expert! Jag var helt uppumpad och ville bara ha fler frågor, övertyga dem och det kändes som om att jag hade gjort det. Som att jag hade gjort ett riktigt grymt jobb!
Detta är en känsla jag sällan känner. för jag kände mig riktigt bra. En tjej skrattade, vilket jag i vanliga fall hade tagit svin hårt och trott att det var för att hon tyckte något illa om mig. Jag kommenterade på det och hon sa att det var för att jag pratade så fort, vilket hon alltid också gör. Och jag trodde henne. Jag satt där i stolen efteråt och sög in och nöjt av denna känslan. känslan av att jag hade gjort bra ifrån mig. känslan av att jag hade varit awsome.
Men ju mer jag funderade över denna känslan, över hur förvånad jag var över den och hur skönt det kändes, ju mer försvann den. För då börja det där självtvivlet komma på besök. och jag undrade om de kanske inte tyckt att jag var kunnig och svarade bra på frågorna. om de undrat vafan jag höll på med. Om lärarens kommentar var för att vara snäll.
Och där rann den där fantastiska känslan, av att jag är bra, mellan mina fingrar.
Jag har den lite kvar, eller jag klamrar fast vid den.
Men fuck det känns så jävla skitit att ha haft en sådan känsla och sen bara förlora den.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar