om ångest, misstag och tappra försök att bita ihop

ångesten är som ett illamående. som ett slag i magen. som en näve som drar ihop mitt inre. jag gråter så sällan därför är känslan av saltiga kinder märkligt för mig. Jag kan få en sån märklig känsla och tro på att saker kommer ordna sig - för hade jag bara gjort det där för två månader sen så hade jag inte suttit i denna sitsen, och det var ju så enkelt att göra - min hjärna får mig då att tro att jag kan hoppa tillbaka i tiden och fixa det. Inte min logiska hjärna, den vet att det inte går. men hoppkänslan kommer ändå då och då. den säkra känslan om att det löser sig ju såklart, ha ha vad gråter du åt? Sen sekunden efter slår verkligheten till, för jag kan inte hoppa tillbaka i tiden. det kommer inte alls ordna sig. och igen är ångesten som ett slag i magen. Jag försöker att kramla mig fast vid den goa känslan, men den sipprar mellan mina fingrar.
Jag anstränger mig mitt yttersta för att tänka positivt. försöker tänka att jorden går inte under av detta, jag klarar mig faktiskt på riktigt ändå. Himlen har inte fallit. och ibland funkar det. åtminstone för en stund eller någon dag. innan ångesten kommer tillbaka.

Jag har inte tid med ångest, jag har inte ork för det - jag har mål jag stirrar på och jag ska banneme dit. därför ska jag försöka stänga av, skaka av mig ångesten och nederlaget, och trampa mig framåt med blicken så hårt på målet att min syn kommer bli suddig. Kämpa Ronja kämpa!