jag hatar så jävla mycket att vakna med ångest. sån ångest som det känns som att det borde ha tagit tid att bygga upp. men nejdå jag får den utan att arbeta. Jag har inte drömt något jobbigt och jag hade inte ångest när jag gick och la mig tror jag. och det är svin fint väder ute, verkligen jätte fint. och det gör mig rädd. rädd att det ska bli som de senaste två somrarna då vädret har varit fint och jag har kunnat spendera dagarna på stranden men ändå gråtit så sjukt mycket. ändå mått piss. ändå bara velat krypa ur mitt skinn.
Kanske beror ångesten delvis på att jag träffade två vänner igår och jag känner mig alltid utanför. det var vi tre i början men nu hittar de på massa saker utan att bjuda med mig. de ses visst varannan vecka och går ut, vi tre ses däremot varannan månad. var för sig är det okej, men när det är vi tre så är det som om vi inte har något att prata om. och om de nu hänger själva så måste det vara min närvaro som gör att de inte har något att prata om. Det blev inte bättre av att jag ville gå därifrån från det att jag kom och räknade ner timmarna tills det var godtagbart att jag gick.
Och kanske är det för att den där personen som jag inte vet om jag dejtar eller ej, inte har hört av sig. fast att jag egentligen inte vet om jag vill det. för jag vet inte om jag är intresserad. men jag vill ju ändå att hen ska vara intresserad. fast hade hen varit det hade jag antagligen tappat intresset. Men jag vill vara kär. jag vill ha fjärilar i magen och känna att någon vill vara med MIG. inte min kropp, inte vara min vän utan hela mig. någon som tycker att jag är så bra som vissa av mina vänner säger konstant. Jag vill starta en framtid. jag vill ta steg mot en familj. Jag vill hitta någon som är lugn och stabil, som gör att jag känner att jag skulle kunna klara av att ha barn. Som får mig att känna att hen kan vara balansen och styrkan som gör att jag inte behöver vara så rädd. rädd för att mina depressioner ska göra att jag inte klarar av att ta hand om barnet. rädd att jag inte ska vara bra nog. För att klara det behöver jag uppbackning. någon som kan ta ett steg framåt när jag behöver ta ett steg bakåt. någon som kan fylla mitt barns behov när jag för en liten stund inte kan det. Någon som kan hålla min hand, sluta mig i sin famn och kanske bära mig lite grann då jag under graviditeten behöver sluta med min medicin. För jag är så rädd för det. jag är så rädd för vad hormonerna ska göra med mig. för att jag ska befinna mig i ett svart hål i 9 månader. Men jag vet också att en del gravida mår skit bra, aldrig bättre. det hoppas jag på. Men det är bara ett litet hopp.
Idag har jag ångest. och det är jobbigt. men det känns faktiskt bättre nu när jag har fått skriva av mig. så tack för det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar