det har blivit mycket stirra in i datorn det senaste - filmer, serier eller youtube klipp som jag egentligen inte är så intresserad av. men jag är ointresserad av allt just nu. har inte lust. vill inget. Förutom sova. inte sådär deppig så att jag ligger och gråter, orkar inte ens bry mig tillräckligt mycket för att vara ledsen. är mest bry-ej / hata-humör. Så det blir inte mycket vettigt gjort och jag känner att jag behöver lite ombyte, därför gick jag till biblioteket ikväll. hämtade två böcker av en författare jag vet skriver bra och om ämnen som kanske får mig att gråta men det är inte så tungt. en bra roman helt enkelt. Så när jag skulle låna böckerna, då var det en touchscreen (allt är touchscreen nu för tiden) som med bilder visade hur en skulle gå tillväga. jag försökte registrera mitt kort, höll fram kortet och drog det och allt. Jag prövade tre datorer innan jag gav upp och gick fram till disken. jag tänkte att jag inte skulle låtsas som att det inte hade funkat utan bara ställa en fråga, men innan jag ens hinner säga något säger damen att jag behöver få ett nytt lånekort.
Eftersom jag i dagsläget är på ett sådant bry-ej/hata-humör hann jag inte bli annat än trött och irriterad. men i vanliga fall skulle en sådan här situation få igång mitt självhat delux. jag skulle undrat varför jag är så jävla dum i huvudet att jag inte förstår hur jag ska göra. självtvivel hade varit mitt första steg. det skulle inte ens ha funnits i min värld att det skulle kunna vara något fel på kortet, för det är alltid mig det är fel på. Detta är en situation som skulle kunna få mig att börja gråta och må riktigt jävla piss. Ett tillfälle som skulle agera som bevis på hur oförmögen jag är. på hur dåligt jag klara saker och hantera världen. Det är ovanligt för mig att vara på det humöret jag är så pass mycket att jag inte reagerar känslomässigt alls. annat än reflekterar över det.
Och jag tror att det är sådant här som vissa människor inte kan förstå. Jag tror att det är sådant här som vissa ser som små skit saker men är för andra som stora berg. för det är ofta vardagsgrejer, "små skit", som är det jobbiga. att inte kunna hantera sådant som andra bara rycker på axlarna åt. att känna sig dum och värdelös för att en självklarhet för andra är så svår för en själv.
När jag gick hem gick jag och funderade på de där bergen som andra människor ser som små saker. ännu en gång reflekterade jag över när jag var sjukskriven för ett par år sedan och var tvungen att ha kontakt med försäkringskassan - det var fan så jävla svårt. Mitt uppe i min depression kunde jag ändå stanna upp och tänkta "wow, fan vad jag är glad att jag pratar och förstår svenska" för hur en ens skulle ringa dit för att få kontakt var så avancerat! Jag kommer ihåg att jag blev chockad över hur avancerad hela grejen kring sjukskrivning, försäkringskassan osv var och då ska det ändå hanteras av människors om mår dåligt - om det nu är fysiskt eller psykiskt så finns det ju en anledning till att en är sjukskriven. För vissa är det säkert inte ett problem, men systemet är verkligen inte gjord för de som skulle kunna ha problem med det, de människor som systemet ändå borde vara byggt för..
Trots min depression så kunde jag ringa och jag kunde prata för mig. jag kunde förstå och göra mig förstådd. och skulle jag inte kunna göra det så hade jag en sambo, föräldrar och vänner som skulle kunna hjälpa mig. Där och då blev det tydligt hur stort behov en har av att ha ett nätverk som kan backa upp en trots att vi bor i ett land som ska ha en sådan bra välfärd.
Det var fascinerande för mig. och skrämmande. mest skrämmande.
Även om jag är på ett bry-ej / hat-humör - som gör att jag inte är vad jag skulle kalla för känslig - så är det ändå jävligt jobbigt idag för jag är helt övertygad om att mina närmsta vänner tycker att jag är svin jobbig, ansträngande och möjligtvis hatar mig. Det kan vara att det inte stämmer, men det känns verkligen så. och då får jag lust att dra mig undan för jag orkar inte kämpa för att de ska älska mig. och jag orkar inte säga något heller för de kommer antagligen säga att det inte stämmer och då måste jag låtsas som att jag tror på det. eller i alla fall låtsas fram en reaktion som inte är stirra in i väggen, vilket är ungefär vad jag vill/pallar just nu. Inte för att jag är deppig som sagt, jag känner mig mer som en stereotyp bild av en tonåring som bara vill blänga och sucka. för jag vill fan ingenting just nu. bara blänga och sucka.
Eftersom jag i dagsläget är på ett sådant bry-ej/hata-humör hann jag inte bli annat än trött och irriterad. men i vanliga fall skulle en sådan här situation få igång mitt självhat delux. jag skulle undrat varför jag är så jävla dum i huvudet att jag inte förstår hur jag ska göra. självtvivel hade varit mitt första steg. det skulle inte ens ha funnits i min värld att det skulle kunna vara något fel på kortet, för det är alltid mig det är fel på. Detta är en situation som skulle kunna få mig att börja gråta och må riktigt jävla piss. Ett tillfälle som skulle agera som bevis på hur oförmögen jag är. på hur dåligt jag klara saker och hantera världen. Det är ovanligt för mig att vara på det humöret jag är så pass mycket att jag inte reagerar känslomässigt alls. annat än reflekterar över det.
Och jag tror att det är sådant här som vissa människor inte kan förstå. Jag tror att det är sådant här som vissa ser som små skit saker men är för andra som stora berg. för det är ofta vardagsgrejer, "små skit", som är det jobbiga. att inte kunna hantera sådant som andra bara rycker på axlarna åt. att känna sig dum och värdelös för att en självklarhet för andra är så svår för en själv.
När jag gick hem gick jag och funderade på de där bergen som andra människor ser som små saker. ännu en gång reflekterade jag över när jag var sjukskriven för ett par år sedan och var tvungen att ha kontakt med försäkringskassan - det var fan så jävla svårt. Mitt uppe i min depression kunde jag ändå stanna upp och tänkta "wow, fan vad jag är glad att jag pratar och förstår svenska" för hur en ens skulle ringa dit för att få kontakt var så avancerat! Jag kommer ihåg att jag blev chockad över hur avancerad hela grejen kring sjukskrivning, försäkringskassan osv var och då ska det ändå hanteras av människors om mår dåligt - om det nu är fysiskt eller psykiskt så finns det ju en anledning till att en är sjukskriven. För vissa är det säkert inte ett problem, men systemet är verkligen inte gjord för de som skulle kunna ha problem med det, de människor som systemet ändå borde vara byggt för..
Trots min depression så kunde jag ringa och jag kunde prata för mig. jag kunde förstå och göra mig förstådd. och skulle jag inte kunna göra det så hade jag en sambo, föräldrar och vänner som skulle kunna hjälpa mig. Där och då blev det tydligt hur stort behov en har av att ha ett nätverk som kan backa upp en trots att vi bor i ett land som ska ha en sådan bra välfärd.
Det var fascinerande för mig. och skrämmande. mest skrämmande.
Även om jag är på ett bry-ej / hat-humör - som gör att jag inte är vad jag skulle kalla för känslig - så är det ändå jävligt jobbigt idag för jag är helt övertygad om att mina närmsta vänner tycker att jag är svin jobbig, ansträngande och möjligtvis hatar mig. Det kan vara att det inte stämmer, men det känns verkligen så. och då får jag lust att dra mig undan för jag orkar inte kämpa för att de ska älska mig. och jag orkar inte säga något heller för de kommer antagligen säga att det inte stämmer och då måste jag låtsas som att jag tror på det. eller i alla fall låtsas fram en reaktion som inte är stirra in i väggen, vilket är ungefär vad jag vill/pallar just nu. Inte för att jag är deppig som sagt, jag känner mig mer som en stereotyp bild av en tonåring som bara vill blänga och sucka. för jag vill fan ingenting just nu. bara blänga och sucka.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar