det absolut värsta med att ha mått - och fortfarande må - så dåligt som jag gör/har gjort är hur det har påverkat, och fortfarande påverkar, de jag älskar. speciellt min mamma. För hon tar det på sig, hon bär det på sina axlar och tycker att det är hennes fel, att hon inte gjorde tillräckligt. och det är inte sant, för hon gjorde verkligen a l l t. Jag förstår inte hur hon har orkat eller hur hon har klarat det, jag börjar själv gråta bara av tanken över hur det måste ha varit för henne. Jag kan inte föreställa mig hur det måste ha känts att ens 13-åriga dotter är fullkomligt övertygad om att hennes själ är påväg att dö. hur maktlös hon måste ha känt sig. hur hon måste ha tagit sig samman om och om igen.
Jag minns när jag var 16 åroch planerade mitt självmord. jag sa hejdå till de runt mig för jag ville inte bara försvinna. och vi låg där i sängen tätt bredvid varandra och hon sa Jag är inte redo för att du ska dö. jag tror vi grät ihop, eller så kanske det bara var jag - för mamma kunde hålla ihop sig som ingen annan jag känner. jag förstår inte hur hon inte bröt ihop. Hon var alltid klippan som alltid gjorde vad som behövdes. hon var stenhård - inte som i otillgänglig - men som i att hon kämpade ett krig varje dag i flera år utan att någonsin lägga sig ner. Hon bar mig år efter år.
Jag kan inte begripa hur hon har orkat och har klarat allt hon har gjort, jag har alltid sett henne som superwomen, för den styrkan hon har är inte mänsklig. jag har mått dåligt så länge jag kan minnas, från att jag var 9-10 år vet jag i alla fall, och hon finns fortfarande där för mig. hon orkar än idag. Det kanske känns för henne ibland som att hon inte orkar, men på något sätt gör hon det.
I så många år var hon som ett mätinstrument som konstant var på on för att kunna känna efter hur mitt känsloläge var. Hon var så känslig för varje känsloändring. som när pappa var hemma med oss och jag hade hög feber och mådde så förjävligt, men han märkte ingenting. när mamma kom innanför dörren slängde hon en blick på mig och sa Men lilla gumman du är ju jätte sjuk. Hon bara såg och visste. Än idag har hon det där mätinstrumentet och det kan vara lite jobbigt ibland för jag kan inte ljuga, jag kan inte låtsas och jag hatar att oroa henne. Men det är så upptränat hos henne att det inte går bort. det var en nödvändighet för min överlevnad. hon behövde ha koll för att kunna se varningstecknen för det kunde gå så ruskigt snabbt neråt och snabba beslut behövdes tas om jag skulle läggas in på psykiatri avdelningen eller ej. Det var på liv och död bokstavligen talat.
Att ha en psykisk ohälsa är en riskfaktor för så många saker, men pga henne har jag så mycket styrka att jag klarar mig mer än bra. Hennes kärlek har gett mig en sådan trygg grund att jag har klarat allt livet har kastat mot mig. Den där tryggheten som representeras så bra i minnen från när jag var
10-11 år gammal. Varje dag, jag vet inte hur länge, kom jag hem ifrån skolan och låste in mig på rummet och storgrät. mamma var alltid hemma och satt på golvet utanför mitt rum. hon knackade på ibland men även när hon inte gjorde det så visste jag att hon satt där. Jag spelade en skiva varje dag och skrek av smärta, och det var först när jag satt på en speciellt låt som jag var redo för att hon skulle komma in. en låt jag vet att hon inte kan lyssna på idag. Låtar kan verkligen sätta igång något i en. jag har också svårt att lyssna på den låten, men än svårare att lyssna på Puff Daddy I'll Be Missing You för den träffar mig rakt in i mitt 9-åriga hjärta och den stora sorgen som gjorde att livet blev oumbärligt. Än idag blir jag spyfärdig av att höra den.
För det mesta tänker jag inte på hur mycket jag älskar min mamma för känslorna blir för mycket, de får liksom inte plats. än mindre tar jag in känslomässigt allt vi har gått igenom tillsammans, för varje gång jag gör det så bryter jag ihop. Jag kan inte sluta gråta och smärtan över hennes smärta blir outhärdlig.
Jag önskar att jag på något sätt skulle kunna ge tillbaka vad hon har gett till mig, men det är inte möjligt. Hela mitt liv hade varit ett enda stort svart hål om det inte vore för henne.
Jag minns när jag var 16 åroch planerade mitt självmord. jag sa hejdå till de runt mig för jag ville inte bara försvinna. och vi låg där i sängen tätt bredvid varandra och hon sa Jag är inte redo för att du ska dö. jag tror vi grät ihop, eller så kanske det bara var jag - för mamma kunde hålla ihop sig som ingen annan jag känner. jag förstår inte hur hon inte bröt ihop. Hon var alltid klippan som alltid gjorde vad som behövdes. hon var stenhård - inte som i otillgänglig - men som i att hon kämpade ett krig varje dag i flera år utan att någonsin lägga sig ner. Hon bar mig år efter år.
Jag kan inte begripa hur hon har orkat och har klarat allt hon har gjort, jag har alltid sett henne som superwomen, för den styrkan hon har är inte mänsklig. jag har mått dåligt så länge jag kan minnas, från att jag var 9-10 år vet jag i alla fall, och hon finns fortfarande där för mig. hon orkar än idag. Det kanske känns för henne ibland som att hon inte orkar, men på något sätt gör hon det.
I så många år var hon som ett mätinstrument som konstant var på on för att kunna känna efter hur mitt känsloläge var. Hon var så känslig för varje känsloändring. som när pappa var hemma med oss och jag hade hög feber och mådde så förjävligt, men han märkte ingenting. när mamma kom innanför dörren slängde hon en blick på mig och sa Men lilla gumman du är ju jätte sjuk. Hon bara såg och visste. Än idag har hon det där mätinstrumentet och det kan vara lite jobbigt ibland för jag kan inte ljuga, jag kan inte låtsas och jag hatar att oroa henne. Men det är så upptränat hos henne att det inte går bort. det var en nödvändighet för min överlevnad. hon behövde ha koll för att kunna se varningstecknen för det kunde gå så ruskigt snabbt neråt och snabba beslut behövdes tas om jag skulle läggas in på psykiatri avdelningen eller ej. Det var på liv och död bokstavligen talat.
Att ha en psykisk ohälsa är en riskfaktor för så många saker, men pga henne har jag så mycket styrka att jag klarar mig mer än bra. Hennes kärlek har gett mig en sådan trygg grund att jag har klarat allt livet har kastat mot mig. Den där tryggheten som representeras så bra i minnen från när jag var
10-11 år gammal. Varje dag, jag vet inte hur länge, kom jag hem ifrån skolan och låste in mig på rummet och storgrät. mamma var alltid hemma och satt på golvet utanför mitt rum. hon knackade på ibland men även när hon inte gjorde det så visste jag att hon satt där. Jag spelade en skiva varje dag och skrek av smärta, och det var först när jag satt på en speciellt låt som jag var redo för att hon skulle komma in. en låt jag vet att hon inte kan lyssna på idag. Låtar kan verkligen sätta igång något i en. jag har också svårt att lyssna på den låten, men än svårare att lyssna på Puff Daddy I'll Be Missing You för den träffar mig rakt in i mitt 9-åriga hjärta och den stora sorgen som gjorde att livet blev oumbärligt. Än idag blir jag spyfärdig av att höra den.
För det mesta tänker jag inte på hur mycket jag älskar min mamma för känslorna blir för mycket, de får liksom inte plats. än mindre tar jag in känslomässigt allt vi har gått igenom tillsammans, för varje gång jag gör det så bryter jag ihop. Jag kan inte sluta gråta och smärtan över hennes smärta blir outhärdlig.
Jag önskar att jag på något sätt skulle kunna ge tillbaka vad hon har gett till mig, men det är inte möjligt. Hela mitt liv hade varit ett enda stort svart hål om det inte vore för henne.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar