av någon anledning har Emil i Lönneberga låten upp och ner ner och upp kommit och gått i mitt huvud det senaste. och det har verkligen varit upp och ner det senaste. Jag har mått riktigt bra, varit produktiv, gillat livet, sett fram emot saker, velat göra saker. jag slutade röka ett par dagar och jag åt inte godis på 2,5 vecka (denna självdisciplinen är stor för mig). jag vill ta promenader, fixa i hemmet, träffa vänner, dansa i badrummet och le mot min spegelbild.
Och jag har känt mig lätt, lite som en fågel i början av våren. det är lätt att flyga och det är underbart. Det har inte varit upp som i manisk utan.. glad ? Lycklig skulle jag inte kalla det, utan ja glad kanske, rycka-på-axlarna-ett-leende-lätta-känslor liksom.
Och sen har det varit ner. ibland som en ångestörfil och ibland som att bara all den där lust att göra något har runnit bort. jag har vaknat och bara velat sova mer. inte för att jag är deprimerad utan för att jag inte har lust. Detta är väl mitt normal läge antar jag. jag vet inte. men det känns som om det har svängt från högt till lågt lite väl fort det senaste. Kanske reagerar jag mest därför att jag går så uppåt - blir riktigt glad. det är ovanligt. Det är så svårt att veta om berg-och-dal-banan har ökat fart. om svängarna blivit större. När jag är i olika lägen så glömmer jag så lätt bort de andra. framförallt de glada faserna, de är enklast att glömma bort. Kanske för att de kommer mer sällan. Jag kan aldrig riktigt lita på mig själv. efter alla år så skakar jag fortfarande om min inre kompass bara för att se ifall pilen funkar. Jag vet inte om jag ska vara orolig och försöka se över bergkullen för att kunna förutse vad som är på väg. borde jag öka medicinerna? finns det något annat jag borde göra? Eller är detta som det brukar vara? Är det bara en period?
svängarna, osäkerheten och ovissheten sliter verkligen på mig ibland. Det är tröttsamt. är det såhär livet ska vara?
Och jag har känt mig lätt, lite som en fågel i början av våren. det är lätt att flyga och det är underbart. Det har inte varit upp som i manisk utan.. glad ? Lycklig skulle jag inte kalla det, utan ja glad kanske, rycka-på-axlarna-ett-leende-lätta-känslor liksom.
Och sen har det varit ner. ibland som en ångestörfil och ibland som att bara all den där lust att göra något har runnit bort. jag har vaknat och bara velat sova mer. inte för att jag är deprimerad utan för att jag inte har lust. Detta är väl mitt normal läge antar jag. jag vet inte. men det känns som om det har svängt från högt till lågt lite väl fort det senaste. Kanske reagerar jag mest därför att jag går så uppåt - blir riktigt glad. det är ovanligt. Det är så svårt att veta om berg-och-dal-banan har ökat fart. om svängarna blivit större. När jag är i olika lägen så glömmer jag så lätt bort de andra. framförallt de glada faserna, de är enklast att glömma bort. Kanske för att de kommer mer sällan. Jag kan aldrig riktigt lita på mig själv. efter alla år så skakar jag fortfarande om min inre kompass bara för att se ifall pilen funkar. Jag vet inte om jag ska vara orolig och försöka se över bergkullen för att kunna förutse vad som är på väg. borde jag öka medicinerna? finns det något annat jag borde göra? Eller är detta som det brukar vara? Är det bara en period?
svängarna, osäkerheten och ovissheten sliter verkligen på mig ibland. Det är tröttsamt. är det såhär livet ska vara?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar