Trigger varning - självmord och dödstankar!!!!

Jag vill börja med att säga att självmord inte är ett alternativ för mig, och inget jag på något sätt vill trigga någon till eller prata på ett positivt sätt om. Är detta något som kan starta känslor i/trigga er som läser så skippa att fortsätta läsa!!!



För ett gäng år sen när jag stod vid en tunnelbanehållplats insåg jag att detta kan vara första gången (som jag minns) som jag inte ville hoppa framför ett tåg/buss/spårvagn. I tonåren hade jag så ofta en känsla av att bara vilja hoppa när jag stod så. bara släppa taget liksom. känna vinden och sen bara försvinna. Nu var det ett tag sen jag kände så, men ikväll kom det igen. Jag stod nära, inte för att jag hade tankar på att hoppa just då, men så kände jag vinden och hur håret blåste när bussen kom och jag fick bara det där suget att hoppa igen. hoppa och försvinna.
Jag är trött, jag har mens, jag är stressad och helt slut. då kommer mörka tankar och känslor extra mycket. det är så jävla jobbigt. och jag kan inte göra något åt det. Jag försöker bara acceptera känslorna, låta dem vara och gå vidare, men inte styra eller förtränga dem. Jag vet (eller hoppas och tror för det mesta) att det kommer bli bättre. jag vet ju att jag mår bra ibland, att de där tankarna inte finns då. Men nu vill jag bara lägga mig ner. jag vill sova och inte vakna förrän känslorna är över.
Suget att hoppa och längtan efter att allt ska vara över är så jävla jobbig. det suger energi och starta en hopplöshet i mig.

bara blunda. försvinna. inte vara. jag vill inte dö, men jag vill inte leva heller.

Min mamma

det absolut värsta med att ha mått - och fortfarande må - så dåligt som jag gör/har gjort är hur det har påverkat, och fortfarande påverkar, de jag älskar. speciellt min mamma. För hon tar det på sig, hon bär det på sina axlar och tycker att det är hennes fel, att hon inte gjorde tillräckligt. och det är inte sant, för hon gjorde verkligen a l l t. Jag förstår inte hur hon har orkat eller hur hon har klarat det, jag börjar själv gråta bara av tanken över hur det måste ha varit för henne. Jag kan inte föreställa mig hur det måste ha känts att ens 13-åriga dotter är fullkomligt övertygad om att hennes själ är påväg att dö. hur maktlös hon måste ha känt sig. hur hon måste ha tagit sig samman om och om igen.

Jag minns när jag var 16 åroch planerade mitt självmord. jag sa hejdå till de runt mig för jag ville inte bara försvinna. och vi låg där i sängen tätt bredvid varandra och hon sa Jag är inte redo för att du ska dö. jag tror vi grät ihop, eller så kanske det bara var jag - för mamma kunde hålla ihop sig som ingen annan jag känner. jag förstår inte hur hon inte bröt ihop. Hon var alltid klippan som alltid gjorde vad som behövdes. hon var stenhård - inte som i otillgänglig - men som i att hon kämpade ett krig varje dag i flera år utan att någonsin lägga sig ner. Hon bar mig år efter år.
Jag kan inte begripa hur hon har orkat och har klarat allt hon har gjort, jag har alltid sett henne som superwomen, för den styrkan hon har är inte mänsklig. jag har mått dåligt så länge jag kan minnas, från att jag var 9-10 år vet jag i alla fall, och hon finns fortfarande där för mig. hon orkar än idag. Det kanske känns för henne ibland som att hon inte orkar, men på något sätt gör hon det.

I så många år var hon som ett mätinstrument som konstant var på on för att kunna känna efter hur mitt känsloläge var. Hon var så känslig för varje känsloändring. som när pappa var hemma med oss och jag hade hög feber och mådde så förjävligt, men han märkte ingenting. när mamma kom innanför dörren slängde hon en blick på mig och sa Men lilla gumman du är ju jätte sjuk. Hon bara såg och visste. Än idag har hon det där mätinstrumentet och det kan vara lite jobbigt ibland för jag kan inte ljuga, jag kan inte låtsas och jag hatar att oroa henne. Men det är så upptränat hos henne att det inte går bort. det var en nödvändighet för min överlevnad. hon behövde ha koll för att kunna se varningstecknen för det kunde gå så ruskigt snabbt neråt och snabba beslut behövdes tas om jag skulle läggas in på psykiatri avdelningen eller ej. Det var på liv och död bokstavligen talat.

Att ha en psykisk ohälsa är en riskfaktor för så många saker, men pga henne har jag så mycket styrka att jag klarar mig mer än bra. Hennes kärlek har gett mig en sådan trygg grund att jag har klarat allt livet har kastat mot mig. Den där tryggheten som representeras så bra i minnen från när jag var
10-11 år gammal. Varje dag, jag vet inte hur länge, kom jag hem ifrån skolan och låste in mig på rummet och storgrät. mamma var alltid hemma och satt på golvet utanför mitt rum. hon knackade på ibland men även när hon inte gjorde det så visste jag att hon satt där. Jag spelade en skiva varje dag och skrek av smärta, och det var först när jag satt på en speciellt låt som jag var redo för att hon skulle komma in. en låt jag vet att hon inte kan lyssna på idag. Låtar kan verkligen sätta igång något i en. jag har också svårt att lyssna på den låten, men än svårare att lyssna på Puff Daddy I'll Be Missing You för den träffar mig rakt in i mitt 9-åriga hjärta och den stora sorgen som gjorde att livet blev oumbärligt. Än idag blir jag spyfärdig av att höra den.

För det mesta tänker jag inte på hur mycket jag älskar min mamma för känslorna blir för mycket, de får liksom inte plats. än mindre tar jag in känslomässigt allt vi har gått igenom tillsammans, för varje gång jag gör det så bryter jag ihop. Jag kan inte sluta gråta och smärtan över hennes smärta blir outhärdlig.

Jag önskar att jag på något sätt skulle kunna ge tillbaka vad hon har gett till mig, men det är inte möjligt. Hela mitt liv hade varit ett enda stort svart hål om det inte vore för henne.

självtvivel istället för lånekort-tvivel

det har blivit mycket stirra in i datorn det senaste - filmer, serier eller youtube klipp som jag egentligen inte är så intresserad av. men jag är ointresserad av allt just nu. har inte lust. vill inget. Förutom sova. inte sådär deppig så att jag ligger och gråter, orkar inte ens bry mig tillräckligt mycket för att vara ledsen. är mest bry-ej / hata-humör. Så det blir inte mycket vettigt gjort och jag känner att jag behöver lite ombyte, därför gick jag till biblioteket ikväll. hämtade två böcker av en författare jag vet skriver bra och om ämnen som kanske får mig att gråta men det är inte så tungt. en bra roman helt enkelt. Så när jag skulle låna böckerna, då var det en touchscreen (allt är touchscreen nu för tiden) som med bilder visade hur en skulle gå tillväga. jag försökte registrera mitt kort, höll fram kortet och drog det och allt. Jag prövade tre datorer innan jag gav upp och gick fram till disken. jag tänkte att jag inte skulle låtsas som att det inte hade funkat utan bara ställa en fråga, men innan jag ens hinner säga något säger damen att jag behöver få ett nytt lånekort.

Eftersom jag i dagsläget är på ett sådant bry-ej/hata-humör hann jag inte bli annat än trött och irriterad. men i vanliga fall skulle en sådan här situation få igång mitt självhat delux. jag skulle undrat varför jag är så jävla dum i huvudet att jag inte förstår hur jag ska göra. självtvivel hade varit mitt första steg. det skulle inte ens ha funnits i min värld att det skulle kunna vara något fel på kortet, för det är alltid mig det är fel på. Detta är en situation som skulle kunna få mig att börja gråta och må riktigt jävla piss. Ett tillfälle som skulle agera som bevis på hur oförmögen jag är. på hur dåligt jag klara saker och hantera världen. Det är ovanligt för mig att vara på det humöret jag är så pass mycket att jag inte reagerar känslomässigt alls. annat än reflekterar över det.
Och jag tror att det är sådant här som vissa människor inte kan förstå. Jag tror att det är sådant här som vissa ser som små skit saker men är för andra som stora berg. för det är ofta vardagsgrejer, "små skit", som är det jobbiga. att inte kunna hantera sådant som andra bara rycker på axlarna åt. att känna sig dum och värdelös för att en självklarhet för andra är så svår för en själv.

När jag gick hem gick jag och funderade på de där bergen som andra människor ser som små saker. ännu en gång reflekterade jag över när jag var sjukskriven för ett par år sedan och var tvungen att ha kontakt med försäkringskassan - det var fan så jävla svårt. Mitt uppe i min depression kunde jag ändå stanna upp och tänkta "wow, fan vad jag är glad att jag pratar och förstår svenska" för hur en ens skulle ringa dit för att få kontakt var så avancerat! Jag kommer ihåg att jag blev chockad över hur avancerad hela grejen kring sjukskrivning, försäkringskassan osv var och då ska det ändå hanteras av människors om mår dåligt - om det nu är fysiskt eller psykiskt så finns det ju en anledning till att en är sjukskriven. För vissa är det säkert inte ett problem, men systemet är verkligen inte gjord för de som skulle kunna ha problem med det, de människor som systemet ändå borde vara byggt för..
Trots min depression så kunde jag ringa och jag kunde prata för mig. jag kunde förstå och göra mig förstådd. och skulle jag inte kunna göra det så hade jag en sambo, föräldrar och vänner som skulle kunna hjälpa mig. Där och då blev det tydligt hur stort behov en har av att ha ett nätverk som kan backa upp en trots att vi bor i ett land som ska ha en sådan bra välfärd.
Det var fascinerande för mig. och skrämmande. mest skrämmande.


Även om jag är på ett bry-ej / hat-humör - som gör att jag inte är vad jag skulle kalla för känslig - så är det ändå jävligt jobbigt idag för jag är helt övertygad om att mina närmsta vänner tycker att jag är svin jobbig, ansträngande och möjligtvis hatar mig. Det kan vara att det inte stämmer, men det känns verkligen så. och då får jag lust att dra mig undan för jag orkar inte kämpa för att de ska älska mig. och jag orkar inte säga något heller för de kommer antagligen säga att det inte stämmer och då måste jag låtsas som att jag tror på det. eller i alla fall låtsas fram en reaktion som inte är stirra in i väggen, vilket är ungefär vad jag vill/pallar just nu. Inte för att jag är deppig som sagt, jag känner mig mer som en stereotyp bild av en tonåring som bara vill blänga och sucka. för jag vill fan ingenting just nu. bara blänga och sucka.

en låt som går på repeat och osäkra nöjesfält attraktioner

av någon anledning har Emil i Lönneberga låten upp och ner ner och upp kommit och gått i mitt huvud det senaste. och det har verkligen varit upp och ner det senaste. Jag har mått riktigt bra, varit produktiv, gillat livet, sett fram emot saker, velat göra saker. jag slutade röka ett par dagar och jag åt inte godis på 2,5 vecka (denna självdisciplinen är stor för mig). jag vill ta promenader, fixa i hemmet, träffa vänner, dansa i badrummet och le mot min spegelbild.
Och jag har känt mig lätt, lite som en fågel i början av våren. det är lätt att flyga och det är underbart. Det har inte varit upp som i manisk utan.. glad ? Lycklig skulle jag inte kalla det, utan ja glad kanske, rycka-på-axlarna-ett-leende-lätta-känslor liksom.
Och sen har det varit ner. ibland som en ångestörfil och ibland som att bara all den där lust att göra något har runnit bort. jag har vaknat och bara velat sova mer. inte för att jag är deprimerad utan för att jag inte har lust. Detta är väl mitt normal läge antar jag. jag vet inte. men det känns som om det har svängt från högt till lågt lite väl fort det senaste. Kanske reagerar jag mest därför att jag går så uppåt - blir riktigt glad. det är ovanligt. Det är så svårt att veta om berg-och-dal-banan har ökat fart. om svängarna blivit större. När jag är i olika lägen så glömmer jag så lätt bort de andra. framförallt de glada faserna, de är enklast att glömma bort. Kanske för att de kommer mer sällan. Jag kan aldrig riktigt lita på mig själv. efter alla år så skakar jag fortfarande om min inre kompass bara för att se ifall pilen funkar. Jag vet inte om jag ska vara orolig och försöka se över bergkullen för att kunna förutse vad som är på väg. borde jag öka medicinerna? finns det något annat jag borde göra? Eller är detta som det brukar vara? Är det bara en period?


svängarna, osäkerheten och ovissheten sliter verkligen på mig ibland. Det är tröttsamt. är det såhär livet ska vara?

Ronja Rövardotter hoppar över helvetesgapet

så ville jag egentligen att min bloggadress skulle heta, men blogspot sa att den adressen inte var tillgänglig samtidigt som google sa att adressen inte fanns. mycket mystigt.
Anledningen att jag snackar om Ronja Rövardotter som hoppar över helvetesgapet är att min mamma sa en gång att när jag var yngre - alltså tonåring, vilket var från att jag var 10 år till 20 år typ - så var jag som Ronja Rövardotter. jag hoppade över helvetesgapet för att akta mig. Jag dansade vid kanten och stenar föll ner i djupet. jag vinglade och balanserade. Jag tycker det var en rätt fin och passande beskrivning av den där lilla flickan och tonåringen som var jag. Jag utmanade allt och jag kunde inte låta bli att dras till helvetesgapet.

Men Ronja Rövardotter och helvetesgapet passar rätt bra det med därför jag tänker inte avslöja mitt namn här - här är jag Ronja Rövardotter. och det jag ska göra här är att skriva av mig om mitt helvetesgap - om all min ångest, om alla de mörka tankar jag vill men inte helt vågar/vill säga högt, om den bipolära diagnosen jag har, om mitt självhat, mitt självförakt, mina tankar om destruktivt beteende och allt sånt där som är skrämmande och utlämnande.
Jag tänker inte skriva mitt namn dels därför att jag är rädd för konsekvenserna det skulle kunna få för mig personligen, min karriär och min familj, men framförallt för att jag pendlar konstant mellan att inte vilja prata med någon - ingen ska veta - och mellan att vilja stå rakryggad och kunna prata om min psykiska ohälsa utan skam och utan att få mega ångest efteråt.

Så denna bloggen är till för mig - för att jag ska få ventilera. för att jag har märkt att jag gillar att gå tillbaka och läsa om tankar och känslor jag hade förr. jag gillar att få läsa om hur livet var för Ronja Rövardotter just då. Vad som har förändrats och vad som är det samma.
Men bloggen är även till för er - ifall ni får någon tröst - hjälp eller vad som helst - i att känna igen er. Eller ifall ni vill få en liten insyn i hur det kan vara att ha psykisk ohälsa. Jag vill understryka "kan vara" - därför att det är såklart inte likadant för alla. alla är vi olika, så ta inte mina ord eller upplevelse som en generell regler för alla med en bipolär diagnos. det är istället en liten del, en historia. Min historia. Välkomna