Jag har sökt hjälp på den bipolärenheten jag ska få hjälp från. där min doktor skriver ut mediciner, men inte mer. jag står på mig och uttrycker starkt att jag behöver hjälp, men den kommer inte. Först sa läkaren att jag skulle få träffa en psykolog om 2-3 månader. när de månaderna hade gått ringde jag och då sa psykologen att det tar längre tid, kanske ett halv år. ett par månader senare, när halvåret började närma sig sa min nya sjuksyster att det tar ett år. Varje gång de sa att det tar längre tid bröt jag ihop. Då sa de tillsist att jag kan få träffa en kurator. det kändes så skönt att ha någon att prata med fram tills jag får hjälp av en psykolog. Första gången vi sågs grät jag, jag kunde inte hålla inne det. Hon sa att de i gruppen skulle prata om vilken hjälp jag kunde få, kanske en sjukgymnast som hjälper mig med avslappning. Tanken slog mig aldrig att jag inte skulle få kuratorn som samtalskontakt. Vi bokade tid två veckor senare, det var så skönt. Jag kommer dit, har ångest men hoppfull över att nu ska hjälpen starta. Då kommer bedömningen att jag ska träffa en psykolog om 6 månader (när det har gått strax över 1 år) för ett bedömningssamtal om de kan hjälpa mig och vilken hjälp jag behöver. Detta är rutin. Jag frågar vad de bedömer på. Kuratorn säger utifrån vad för hjälp jag behöver, om det kan erbjuda det och om jag är stabil att ta emot den. Om jag inte uppnår de kriterierna får jag ingen hjälp. Jag får lite panik men tänker att jag såklart måste uppnå kriterierna utifrån hur dåligt jag mått i två decennium. Så säger kuratorn att min läkare bedömer att jag inte ska träffa kuratorn mer därför att jag gått i så många olika samtal genom åren och om de inte hjälpt vad är syftet med detta. Jag bryter ihop. misstron att det inte kommer hjälpa är det jag som ska uttrycka, inte de. De ska ju hjälpa mig, stötta mig. Jag gråter och säger att jag inte vill vara ensam i det. jag uttrycker min förtvivlan. för jag är verkligen förtvivlad. Kuratorn ska prata en omgång till i gruppen. Jag frågar vad för hjälp jag kommer få om jag inte får samtal. hon säger tabletter. Så de kan vara min langare men mer hjälp än så får jag inte. Uppenbarligen har ju medicin inte varit nog.
Hon pratar om mina styrkor, att jag har strategier och att jag går till jobbet. Är det något som försämrar mina chanser att få hjälp av dem? Att jag går till jobbet och att jag inte försöker ta livet av mig? Är det det som krävs, att jag sjukskriver mig och åker till akuten? Vad är det de kräver av mig?
Mina självmordstankar ökar. jag tänker på sätt att ta livet av mig.
Jag spyr ut all min förtvivlan och alla de känslor jag bär på ensam. jag berättar att detta är vad jag vill ha, någon jag kan säga allt det jag inte kan säga till mina närmsta. Hon frågar om vi benämner att jag har självmordstankar i familjen, min familj som jag är så nära. jag säger nej, men att de nog vet. Sen undrar jag om det stämmer. vet de? Jag vill inte vara ensam i detta längre.
idag tog det ett tag för mig att komma ur sängen. jag känner mig tom men samtidigt fylld av ångest. jag vill ligga och stirra rakt ut, det passar det lugn jag egentligen hade behövt allra mest just nu.
ångestpillen hjälper inte.
men jag lagar mat, första gången på ett par veckor. jag plockar lite när jag går från ena rummet till det andra.
nu ligger jag här, ska jobba om mindre än två timmar och jag vill inte. jag vet inte om jag orkar. jo orkar gör jag ju alltid, eller snarare även när jag inte orkar gör jag det ändå.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar