men om jag inte gör det blir jag ensam.

helt ärligt med vad jag känner just nu;

en nära vän gick precis härifrån, en som jag varit as tight med men glidigt ifrån och nu försöker vi hitta tillbaka. vi har tittat på dokumentären om Avicii och pratat om psykisk ohälsa. vi har pratat om hur sjukt det var att alla fortsatte pusha honom fast att han mådde dåligt, att han fortsatte jobba fast att han inte borde. När hon går får jag panikkänslan inför att jobba. jag avundas Avicii för alla människor han hade runt sig och de pengar han hade. för han kunde dra sig tillbaka och fly i slutändan, men ha pengar att ta med folk. Jag tror att en del till att jag inte vill bli sjukskriven är för att jag inte vill se ännu tydligare hur ensam jag är. jag är ledig hela helgen och ingen har frågat om vi kan ses, ingen av de jag har frågat kan ses. Ensamheten. Att jag drar i mina relationer och måste dra mig ur mitt kryp in själv är jobbigt som fan. jag hade velat att mina vänner hörde av sig till mig, att de drog i mig för att vi skulle ses. Men jag förstår att alla är vuxna och har jobb, men jag känner mig så ensam. alla andra har någon. Även om relationerna inte är perfekta så har de någon. Jag har vänner som säger att de finns där, som jag kan ringa - absolut. men jag behöver vardagen. jag behöver att ni drar i att vi ska ses. Det är vad jag behöver. men det kan jag inte säga heller, då kommer jag bara undra om de verkligen vill ses när de frågar.

jag vill att sjukvård ersätter platsen för att jag inte har en partner. de ska vara de som håller i mig så att jag inte faller. jag behöver en kurator och prata med om hur jävla ensam jag känner mig. Hur jag inte orkar vara utåt och vilken energi det tar av mig att höra av mig till folk och ha ett socialt liv. att höra av sig tar sån jävla energi, men om jag inte gör det blir jag ensam. Just nu vill jag inte vara ensam. jag behöver människor som fyller min vardag. Inte att jag aldrig kan vara ensam men jag behöver känna att folk vill träffa mig. att jag har ett fullt liv. Att jag tillför något till deras liv.
Det är spelningar jag vill gå på, men jag har ingen att gå med. det får mig att känna mig ännu mer ensam. ingen frågar mig. ingen kan när jag frågar.
det är inte helt sant, för jag träffar ju folk och jag blir bjuden, men inte så mkt som jag velat. Just nu hade jag behövt vila, inte gå till jobbet (åååångest) och ligga tillbaka och att folk drog i mig. istället för att jag ska dra ut mig själv!