men om jag inte gör det blir jag ensam.

helt ärligt med vad jag känner just nu;

en nära vän gick precis härifrån, en som jag varit as tight med men glidigt ifrån och nu försöker vi hitta tillbaka. vi har tittat på dokumentären om Avicii och pratat om psykisk ohälsa. vi har pratat om hur sjukt det var att alla fortsatte pusha honom fast att han mådde dåligt, att han fortsatte jobba fast att han inte borde. När hon går får jag panikkänslan inför att jobba. jag avundas Avicii för alla människor han hade runt sig och de pengar han hade. för han kunde dra sig tillbaka och fly i slutändan, men ha pengar att ta med folk. Jag tror att en del till att jag inte vill bli sjukskriven är för att jag inte vill se ännu tydligare hur ensam jag är. jag är ledig hela helgen och ingen har frågat om vi kan ses, ingen av de jag har frågat kan ses. Ensamheten. Att jag drar i mina relationer och måste dra mig ur mitt kryp in själv är jobbigt som fan. jag hade velat att mina vänner hörde av sig till mig, att de drog i mig för att vi skulle ses. Men jag förstår att alla är vuxna och har jobb, men jag känner mig så ensam. alla andra har någon. Även om relationerna inte är perfekta så har de någon. Jag har vänner som säger att de finns där, som jag kan ringa - absolut. men jag behöver vardagen. jag behöver att ni drar i att vi ska ses. Det är vad jag behöver. men det kan jag inte säga heller, då kommer jag bara undra om de verkligen vill ses när de frågar.

jag vill att sjukvård ersätter platsen för att jag inte har en partner. de ska vara de som håller i mig så att jag inte faller. jag behöver en kurator och prata med om hur jävla ensam jag känner mig. Hur jag inte orkar vara utåt och vilken energi det tar av mig att höra av mig till folk och ha ett socialt liv. att höra av sig tar sån jävla energi, men om jag inte gör det blir jag ensam. Just nu vill jag inte vara ensam. jag behöver människor som fyller min vardag. Inte att jag aldrig kan vara ensam men jag behöver känna att folk vill träffa mig. att jag har ett fullt liv. Att jag tillför något till deras liv.
Det är spelningar jag vill gå på, men jag har ingen att gå med. det får mig att känna mig ännu mer ensam. ingen frågar mig. ingen kan när jag frågar.
det är inte helt sant, för jag träffar ju folk och jag blir bjuden, men inte så mkt som jag velat. Just nu hade jag behövt vila, inte gå till jobbet (åååångest) och ligga tillbaka och att folk drog i mig. istället för att jag ska dra ut mig själv!

vad krävs för att jag ska få hjälp? måste jag falla ända ner i hålet?

Jag har sökt hjälp på den bipolärenheten jag ska få hjälp från. där min doktor skriver ut mediciner, men inte mer. jag står på mig och uttrycker starkt att jag behöver hjälp, men den kommer inte. Först sa läkaren att jag skulle få träffa en psykolog om 2-3 månader. när de månaderna hade gått ringde jag och då sa psykologen att det tar längre tid, kanske ett halv år. ett par månader senare, när halvåret började närma sig sa min nya sjuksyster att det tar ett år. Varje gång de sa att det tar längre tid bröt jag ihop. Då sa de tillsist att jag kan få träffa en kurator. det kändes så skönt att ha någon att prata med fram tills jag får hjälp av en psykolog. Första gången vi sågs grät jag, jag kunde inte hålla inne det. Hon sa att de i gruppen skulle prata om vilken hjälp jag kunde få, kanske en sjukgymnast som hjälper mig med avslappning. Tanken slog mig aldrig att jag inte skulle få kuratorn som samtalskontakt. Vi bokade tid två veckor senare, det var så skönt. Jag kommer dit, har ångest men hoppfull över att nu ska hjälpen starta. Då kommer bedömningen att jag ska träffa en psykolog om 6 månader (när det har gått strax över 1 år) för ett bedömningssamtal om de kan hjälpa mig och vilken hjälp jag behöver. Detta är rutin. Jag frågar vad de bedömer på. Kuratorn säger utifrån vad för hjälp jag behöver, om det kan erbjuda det och om jag är stabil att ta emot den. Om jag inte uppnår de kriterierna får jag ingen hjälp. Jag får lite panik men tänker att jag såklart måste uppnå kriterierna utifrån hur dåligt jag mått i två decennium. Så säger kuratorn att min läkare bedömer att jag inte ska träffa kuratorn mer därför att jag gått i så många olika samtal genom åren och om de inte hjälpt vad är syftet med detta. Jag bryter ihop. misstron att det inte kommer hjälpa är det jag som ska uttrycka, inte de. De ska ju hjälpa mig, stötta mig. Jag gråter och säger att jag inte vill vara ensam i det. jag uttrycker min förtvivlan. för jag är verkligen förtvivlad. Kuratorn ska prata en omgång till i gruppen. Jag frågar vad för hjälp jag kommer få om jag inte får samtal. hon säger tabletter. Så de kan vara min langare men mer hjälp än så får jag inte. Uppenbarligen har ju medicin inte varit nog.
Hon pratar om mina styrkor, att jag har strategier och att jag går till jobbet. Är det något som försämrar mina chanser att få hjälp av dem? Att jag går till jobbet och att jag inte försöker ta livet av mig? Är det det som krävs, att jag sjukskriver mig och åker till akuten? Vad är det de kräver av mig?
Mina självmordstankar ökar. jag tänker på sätt att ta livet av mig.
Jag spyr ut all min förtvivlan och alla de känslor jag bär på ensam. jag berättar att detta är vad jag vill ha, någon jag kan säga allt det jag inte kan säga till mina närmsta. Hon frågar om vi benämner att jag har självmordstankar i familjen, min familj som jag är så nära. jag säger nej, men att de nog vet. Sen undrar jag om det stämmer. vet de? Jag vill inte vara ensam i detta längre.


idag tog det ett tag för mig att komma ur sängen. jag känner mig tom men samtidigt fylld av ångest. jag vill ligga och stirra rakt ut, det passar det lugn jag egentligen hade behövt allra mest just nu.
ångestpillen hjälper inte.
men jag lagar mat, första gången på ett par veckor. jag plockar lite när jag går från ena rummet till det andra.
nu ligger jag här, ska jobba om mindre än två timmar och jag vill inte. jag vet inte om jag orkar. jo orkar gör jag ju alltid, eller snarare även när jag inte orkar gör jag det ändå.

jag vill inte dö men jag vill inte leva såhär

så jävla hög ångest, en 8a kanske. det är som att ha astma i mellangärdet, som att luftstrupen drar ihop och allt runt omkring det dras in med det. som att jag inte kan stå rakryggad utan måste böja mig. för om jag sträcker på mig och bröstkorgen blir rak kommer den sprängas.

det stämmer inte att jag inte pallar, eller att jag inte orkar mer. bevisligen gör jag ju det eftersom jag fortfarande lever.
men jag vill inte leva såhär. jag vill inte ha sån grovångest. jag vill inte behöva kämpa jämt.
det mest effektiva sättet att inte känna ångesten är att fylla huvudet med film och serier. så är jag helt passiv och sen är ångesten är över så mår jag dåligt över allt jag inte har gjort. Att tvätten hängt uppe i en vecka, att jag inte städat, tränat eller gjort något på min to do-lista. och så börjar det om.
igen, igen, igen, igen, igen. inget slut. möjligtvis en paus eller bättre period, men inget jävla slut.
Det är fan inte acceptabelt att livet ska vara såhär. jag vill reklamera det som är söder i mitt liv, i mig.
Jag är på min mottagning och fick träffa en kurator - hon frågade vad jag ville ha för hjälp av dem. jag vill att de ska ta bort min ångest. att de ska rädda mig. det är vad jag vill.