jag gjorde något nytt i veckan, i måndags sökte jag hjälp. jag sa vad jag kände att något måste hända, jag vill inte leva såhär. Fick även veta att kön till psykolog visst är ett år, inte 2 månader som jag fick höra först, eller 6 månader som jag fick till mig efter det och inte 8 månader som sades för ett par veckor sedan utan 12 jävla månader. Jag bröt och började gråta, vilket sällan händer.
Jag fick dock snabb respons och akuttid hos doktorn redan två dagar senare. Daglig ångest i ca 3 veckor. Något nytt var också ett bra bemötande av doktorn där jag kände mig lyssnad till. Men vad mer kan de göra än ge mig ännu mer tabletter. Jag ska visst svälja bort mitt liv.
Jag gjorde något nytt. Efter doktorsbesöket sjukanmälde jag mig, för jag mår dåligt, men aldrig med sanningen som anledning, alltid något fysiskt.
Jag gjorde något nytt. jag skulle spendera ett par dagar med familjen men istället insåg jag och tillät mig själv att ta hand om mig själv. Jag åkte till stället som är lugn för mig, som får mig att andas.
Jag gjogjo något nytt. Jag sjukanmälde mig sen igen för att stanna längre. Inte för att jag inte hade kunnat ta mig samman utan för att jag skulle landa fullt.
Därför har det varit fem fantastiska dagar borta från min verklighet. lite ångest har jag haft men den försvann efter en stund - pga tablett eller pga att jag inte är i mitt liv.
Så åker jag tillbaka och ångesten smäller till med en käftskäft. jag pratar om traumapersonen och jag får hålla tillbaka tårarna. Igen är jag här.
JAG ORKAR FUCKING INTE VARA SÅHÄR!!!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar