avstängd

nu har ångesten hållit i tre dagar och jag undrar hur länge den kommer stanna.
så fort alarmet ringer och jag måste göra något - jobba eller gå någonstans - blir jag ännu mer trött. min attityd är som en tjurig tonåring som blänger och inte vill göra någonting. förutom att stirra ut i tomma intet.
Balansgången är att försöka "rycka upp mig" själv för att kunna komma upp i tid och att pressa mig själv och åka ännu djupare ner. Jag vet inte vad som är svaret. efter alla år är det ibland som att varje gång är något nytt. Jag vill inte "rycka upp mig" för jag vill ingenting. eller jag vill åka ut i en stuga där allt är tyst och jag kan sitta och kolla på havet.
Att stirra ut i tomma intet ger mig inte ångest. hjärnan får vara mer avstäng som den vill vara. bara se formerna och färgerna på det jag ser. Men samtidigt vill jag hålla igång hjärnan och distrahera den för att inte ge in för det jag vill. då blir det ännu svårare att göra det jag inte vill göra.
Jag måste sköta mitt jobb. jag måste träffa folk för att inte bli sämre. jag behöver verkligen röra på mig, fast att det är svårast av allt. Jag behöver äta bra fast att jag inte har någon jävla lust alls att laga mat. Sen ska jag ju också sova, det är inte ett problem direkt om jag inte måste gå upp tidigt för sova är min ledighet till känslorna. sen vaknar jag och det slår till igen.

jag är så jävla trött på denna skiten. fast kan knappt få till tillräckligt mycket att jag bryr mig för att vara trött och ledsen på det. avstängd är vad jag är.