du var inte så speciell som jag trodde.

just nu känns det som att jag är över honom. Som att det han var var ett ångestpiller, inte en kärlek. för helt ärligt, han var inte så bra. det som borde göra att en blir kär, det fanns inte där. Han var mysig, å så mysig, han fyllde på min kopp av bekräftelse - men problemet med hur detta slutade var han. Han har kanske t o m mer issues än jag, att han hade behov av att ligga med andra tjejer fast att vi låg så ofta handlar inte om mig. jag tror verkligen att han har ett enormt stort bekräftelse behov.
Jag tror att han söker med än mig. Jag tror att bara inte att han vet hur vilsen han är. jag tror att allt är nytt och han snubblar runt omkring. jag tror att han hade bekräftelse behov som jag inte kunde fylla därför att de inte kan fyllas av någon annan.
Precis som jag hade behov som han inte kunde fylla. Han minskade min ångest när vi var tillsammans genom att hålla om mig, säga fina saker och ha sex med mig - inget av detta är avancerat att förstå. Men vad i detta är han? Var finns utbytet utöver det fysiska. Han var inte dum i huvudet åsiktsmässigt på flera plan - men på andra var han helt väck enligt mig. på andra plan förstod jag verkligen inte alls hur han tänkte och jag tyckte att han var extremt omogen. oförsiktig och han tänkte verkligen inte ett enda steg framåt. Och det är själviskt. Att inte reflektera över hur en annan människa tar emot vad en säger och gör är själviskt.

just nu känns det som att jag är över honom. men jag saknar bekräftelsen, det gör jag verkligen. Jag tror dock inte att jag hade kunnat få tillbaka den. det känns som om mina ögon har sett saker som jag inte kan blunda för. det går inte att bli det samma igen och skulle jag gå tillbaka kommer jag bara bli besviken. Det kommer bara bli ett misslyckande det vi gör och jag vill inte ha det som sista minne. Det sista minne av den närhet vi hade vill jag egentligen inte heller minnas. jag vill minnas gångerna innan det - för det må ha crashed en burned, men skeppet hade redan börjat sjunka. rejält.

hänger löst som en sytråd

Jag orkar inte. Jag pallar inte gråta. jag pallar inte ha ångest som gör att jag inte kan svälja.

Och jag pallar inte att min ångest eller brist på ångest ska hänga på en annan människa. De planer jag tänkt i mitt huvud att vi hade stämmer inte. och jag blir så besviken. Ångesten blir ännu större. Jag behöver så jävla mycket att han håller om mig. att han pussar på mig och säger att jag är fin. att han rör vid mig, bara klappar lite på mig. jag behöver närheten så sjukt mycket. Och det är för mycket press. Jag har absolut inte sagt det till honom, men kanske känner han av det. Jag försöker spela cool och låta casual men kanske ser kan igenom. Jag vill inget hellre än vara med honom och han har annat. Jag vill bara bli uppslukad i ett vi, framförallt därför när jag är i den glada bubblan kan inget annat röra mig. 

Hur fan ska detta gå?

Ångest pretty please be gone!!!

Ångestdämpande med ett bäst före datum som jag inte kan läsa

Ångest. Må lite bättre och ångest igen. Är det såhär livet ska vara för mig? Eller är det såhär livet kommer fortsätta vara för mig? För då vill jag fan inte. Träffade vänner idag och pratade om en bekant/vän som hoppade av vår utbildning. Personen hade mått dåligt innan men det var när hens bror tog livet av sig som det började gå ner för. Och det är två år sedan. Jag kan inte göra det mot min familj. Men seriöst, ska jag leva detta livet?
Jag har träffat en kille som gör mig så jävla glad. Min ångest försvann idag när vi bestämde att vi skulle ses i morgon. Men vi är bara kk så nu får jag ångest för jag undrar om han tänker att vi ska ses på natten bara eller ska vi hänga? Vi har setts i tre veckor snart och umgicks jävligt intensivt förra veckan. Det är jag som sagt att vi bara ska vara kk, mer går inte. Men jag är så jävla rädd för att det ska ta slut. För att vi inte ska ses regelbundet utan faktiskt börja bete oss som kk gör. Jag vill inte det. Det känns som att vi dejtar, han är så ofantligt fin mot mig. Behandlar mig bättre än någon annan kille någonsin har gjort - inte för att det säger så mycket. Jag är så skraj för att det ska bli för mycket för honom. Jag vill ses hela tiden. Är så rädd för att min personlighet ska sabba allt. Jag är ju rolig och kinky att ha sex med, men när det inte är nog då? Eller när det är så normalt att jag inte är spännande längre då? Jag är så skraj, osäker rädd och sårbar. Jag vet att det måste ta slut någon gång men allt jag kan tänka är Inte än, inte än, inte än!