min mamma

En av mina största sorger här i livet är all smärta min mamma har tvingats genomlida p g a hennes sjuka barn - mitt dåliga samvete är såklart riktat mot mitt dåliga mående. Hon har offrat så mycket och har kämpat så enormt hårt för oss att jag är förvånad över att hon kan stå upp. det är otroligt att hon orkar allt hon orkar. Och hon fortsätter med vad hon vill i livet. Hon är fortfarande så positiv och hungrig på livet fast att hon är trött. Det är många saker jag undviker att prata med henne om för jag vill inte röra om i den grytan men jag är så imponerad över allt hon har gjort!
Jag kan få en desperat längtan efter att gottgöra henne, att göra livet bättre för henne men vet inte hur.
Detta kan göra att jag verkligen önskar att jag vore så rik att jag kunde köpa ett hus till henne, eller att hon kunde gå i pension/ner i tid på jobbet om hon ville. Att jag kunde ge henne all lyx och trygghet som pengar ger. Det önskar jag, för vad jag än gör kan jag inte väga upp det hon har uppoffrat känslomässigt.

I'll be missing you

Jag var ute ikväll och dansade. Det var så bra, men så var en av de sista låtarna de spelade
Puff Daddy & Faith Hill & 112 I'll be missing you och jag började gråta där på dansgolvet.
Ett halvfullt dansgolv med en tår som rann ner längst min kind. så jag gick ut och i en trappuppgång iväg från de andra började jag stor gråta. verkligen på riktigt. och såhär 20 år senare är det samma tanke som går igenom min gråt "Hur kunde du lämna mig?!" För även om jag vet att mina föräldrar är fantastiska och att det bästa för mig var att du lämnade mig så tyckte inte du det - du pratade konstant om hur jävla dåliga mina föräldrar var. Så hur kunde du lämna mig där?
Hur kunde du lämna mig överhuvudtaget? Det var du och jag och du försvann. Du övergav mig.
Att förvänta sig ett svar, speciellt ett bra, är lönlös vilket är varför jag inte gör det. och att vänta sig ett svar som i att du har tänkt igenom det är onödigt. att vänta sig ett svar som att du tänkte på mig alls då är önsketänkande. Men jag kan inte förstå, 20 år senare, om du nu älskade mig så mycket som du hävdade - hur kunde du då lämna mig? Idag kan jag förstå många av varför, hur och omständigheter runtomkring utifrån mina föräldrars perspektiv. Men när jag går till min mörka plats (där du lämnade mig), när jag går in i mina känslor  - då blir jag 9 år gammal igen och är en stor hög av känslor som frågar Varför?!!!!!
Låten slutar spelas, sången ebbas ut ,men 20 år senare sitter jag fortfarande och undrar på mitt barnsliga sätt - hur kunde du göra såhär mot mig?

2016-04-24

Ibland känns det som att jag är lugnare. som att jag har en lugnare grund. Nu när jag är på semester så känner jag inte samma behov av att skriva om allt. kanske för att jag har slutat med dagbok och blogg nästan helt och hållet. Men jag behöver liksom inte. jag kan njuta mer i stunden än jag kunde förr.

Fast andra gånger känns det som om jag är precis lika o-lugn. samma känslor. samma tankar. fast i en vuxnare hjärna bara. i en mer medveten hjärna kanske. men hur mycket hjälper det egentligen?

Även om jag är medveten om att det kan vara hormoner, eller att såhär är livet å bla bla - vad hjälper det? Det är fortfarande svin tungt. det är fortfarande som att försöka gå i cement..

Det är lite som att mina känslor är ett plan och helt plötsligt åker det ner i en luftgrop och allt skakar till. och känslorna är som förr. ologiska. starka. tunga. ibland outhärdliga. Jag får samma lust att fly, samma lust att gömma mig. samma lust att bara sova bort. samma önskan om vilan och att kampen ska vara över.

2016-04-22

Ibland kan jag undra om det är mörkret som suger ner mig i avgrunden genom en ångestkrok som är fast i den innersta delen av mig, eller om det är jag som lägger mig vid kanten till det mörka hålet, andas in det och låter mig själv hasa ner.

Jag har sån ångest efter en serie jag fastnat vid. som om jag har blivit lämnad. som om jag är olyckligt kär. och damn vad jag saknar att ha någon som håller om mig.

Kanske är det ensamheten. just nu känns det som att jag knappt har några vänner. och den jag har som är så kärleksfull mot mig nu - den är jag övertygad om att den kommer lämna mig. och att jag kommer sluta helt ensam. med en tomhet som inte går att fylla. och att de år som jag har kämpat ska vara förgäves, för jag har väntat på ett liv som aldrig kommer komma.

Jag får en sån irrationell lust att slänga mina piller över axeln, och helt sluta med medicineringen. Jag pallar inte, jag ger upp - inte som i att ta livet av mig men jag är så trött på att försöka. anstränga mig med att äta bättre, sköta sömnen och jag borde träna mer. Dessa "borde" ger ångest de med. det är som att gå på ett minfält och jag vet aldrig om jag trampar rätt eller fel.

Fy fan vad jag är trött på att vara mig själv.

Jag är uttråkad och less och nästan lite arg. arg för att jag ska åka iväg på en solsemester relativt snart och istället för att med ett lugn längta efter den obsessar jag över min vikt. att jag ska ha badkläder och gå lätt klädd och inte vara så smal som jag vill. Jag är arg för att jag för ett år sen bantade och jobbade mig ner i vikt men sen föll tillbaka. Jag kämpade i flera månader och på typ 1-2 månader gick jag upp allt igen. Så nu är jag tillbaka till att hård banta - en gång till. Jag hatar det. jag hatar att jag bryr mig så mycket. jag hatar att jag inte kan må helt bra utan det. Jag hatar verkligen det så jävla mycket.
Och jag är uttråkad med livet. det känns som att det inte händer något fast att det händer massa. det som inte händer är väl antagligen att jag inte dejtar eller har en partner. och det hatar jag med, att jag bryr mig så mycket. Men jag saknar det. jag saknar att vara kär. jag saknar att vilja ha någon så mycket. jag saknar tryggheten. jag saknar glädjen. Och jag hatar det. jag hatar att jag känner att jag behöver någon. att mitt liv är tråkigt som singel.
Jag är less på att jag hela tiden faller tillbaka till dåliga vanor. för ett år sedan när jag gick ner så mycket så var jag säker på att jag inte skulle gå upp så mycket igen därför nu hade jag ju gått ner så pass att jag visste hur det kändes igen att kunna ha korta tröjor. jag var så nöjd över det att jag trodde att jag inte skulle falla dit. men det går ju så långsamt och helt plötsligt är jag tillbaka på vågen och ser de där siffrorna jag hatar. Jag är less på att jag inte gör mer på min fritid. att jag spenderar större delen av min tid i soffan framför datorn. och att även när jag träffar vänner så är det inte bra nog.

Mest av allt är jag så jävla trött på att jag glömmer. för typ en vecka sen eller två mådde jag så jävla bra. jag var så glad och typ sjöng när jag vaknade. livet var så bra. Men jag glömmer det och tror att livet suger jämt.
Fy fan vad jag är trött på att vara mig själv.