ett nytt lugn

i en hel vecka har jag nu känt ett lugn. Inga höga toppar eller djupa dalar, bara ett lugn som om att jag tar mig fram på ett hav som inte blåser. Jag hade iofs ångest i måndagskväll, men till den fanns det en orsak och det gick över redan dagen efter när jag hade blivit distraherad. Orsaken till ångesten hade i vanliga fall gjort att det hade kunnat hålla i sig en vecka och verkligen kastat mig ut för ett djup. orsaken hade t o m kunnat vara startskottet till ett stort långvarigt fall. men det gick över dagen efter, vilket är minst sagt ovanligt för mig.
Trots det har jag ändå varit..lugn.

okej, inte 100 % ångestfritt utöver det heller. När jag vaknade idag fick jag ångest, men igen hade ångesten en tydlig orsak - för att jag såg en bild på två vänner till mig som umgås utan mig. det gör mig ledsen att jag försöker få till att vi tre ses och de träffas ofta utan att bjuda med mig. Visst jag umgås med dem på tu man hand också, men inte alls så mycket som de umgås själva. och det brukade ju vara vi tre som sågs förut. det lilla som vi sågs.
Men sen insåg jag att jag fick ångest för att jag kände mig bortvald - det är inte specifikt kopplat till dem. De är inte mina närmsta vänner eller i min innersta cirkel, men de kanske är det för varandra. Kanske är de bästa vänner utan att jag vet om det och då är det ju inte konstigt att de vill ses ensamma.
så den ångesten försvann. även den ovanligt fort.

Idag berättade jag om min psykisk ohälsa för en ny vän, en härlig vän som får mig att skratta och bli avslappnad. vännen håller på att utbilda sig till läkare och vi pratade om den svikande vården och hur dåligt det kan vara. Jag gav exempel och berättade därför att jag har mått mycket dåligt, att jag är diagnosticerad med bipolär sjukdom och att jag varit inlagd. jag berätttade om bemötandet jag har fått av doktorn jag har just nu osv. Jag pratade rätt generellt och djupdök inte på något.
I vanliga fall hade jag fått ångest efteråt. jag får ångest när jag "fläker ut mig", när jag släpper in folk och känner mig som en attention whore. men idag fortsätter jag vara lugn. jag fortsätter att rycka på axlarna och tycker inte att det är så farligt.
Kanske "fläkte" jag inte ut mig själv lika mycket som jag ibland kan göra. jag gick inte över mina egna gränser - kanske för att jag inte mår dåligt just nu. Och att jag inte gick över mina egna gränser bidrar kanske till att jag inte heller sen mår dåligt av att jag har pratat, därför att det har varit under former som jag själv har kontrollerat. Och då kan jag rycka på axlarna. jag behöver inte ens säga till mig själv att det inte är en stor grej, jag känner det.

I vilket fall som så har jag tre gånger denna vecka klarat av känslor
som i vanliga fall hade fått mig att kastas runt.

Det känns märkligt, men åh så bra. ett inre lugn som jag inte är van vid. Jag är van vid att befinna mig på ett stormigt hav där jag kastas runt bland massa känslor, ibland starka och ibland odefinierbara, men alltid känslor. Jag vet inte alls vad lugnet beror på, jag har dessutom varit produktiv de senaste dagarna och tagit tag i saker jag annars skjuter på. Kanske är det såhär livet är utan ångest..? Jag vet inte för jag har aldrig prövat förut.
men jag älskar det.
jag älskar lugnet

på en resa för 7 år sen