I förra inlägget skrev jag om lugnet jag hade haft i en vecka och jag skrev om hur jag kunde hantera ångest. två dagar senare mådde jag genomskit - men det var p g a att jag skulle byta spiral, något jag har varit livrädd för i fem år. Men efter det har jag mått bra. jag har fortsatt vara produktiv, jag har träffat vänner och jag mådde bra - jag kan i alla fall inte minnas någon ångest.
Och detta trots att jag fick mens!!
Något som brukar sparka mig med ångest som att den vore en sadist. men jag har mått bra. Jag kan inte minnas någon specifik ångest. mer än en kväll då jag tittade på nästa tenta och fick panik för jag kommer aldrig klara det. Men sen när jag vaknade dagen efter mådde jag mycket bättre, hade självförtroende, hade kommit på en idé and all was good.
Jag har tränat och njutit av sol och natur.
trots mens. trots livet.
men så idag. idag är den tillbaka. Eller ångesten kom redan i natt.
och jag förstår den inte helt.
Har jag jobbiga tankar som ger mig ångest eller tänker jag jobbiga tankar för att jag är destruktiv? Jag vet att min pappa älskar mig, jag är hans barn och han har sett mig växa upp - jag vet utan tvekan att han älskar mig, jag är hans barn. Men tänker jag att han inte älskar eller gillar mig utöver det för att jag är destruktiv och trycker ner mig själv - eller tror jag det på riktigt? Tror jag på riktigt att han inte tycker om mig helt? Han är inte stolt över mina tankar, åsikter eller handlingar. jag går emot allt han tror på.
Betyder det att han älskar mig för att jag är hans dotter, men inte mer än så?
När vi ses och jag pratar på känns det som att han inte är intresserad av att höra. han är inte intresserad av att vara med mig - den riktigt mig alltså. inte så som mamma är. Det är inte att han säger det, han säger att han vill hälsa på mig, han får mig att skratta, han säger att han älskar mig och kramar mig hårt när jag ska åka och tackar för besöket. Han gör allt det där, men är det för att han älskar sin dotter, eller för att han älskar mig?
Och var kommer dessa tankar ifrån?
Igår natt grät jag. jag tyckte så synd om mig själv att jag smsade min bästa vän och bad om att vi skulle ses idag. när jag vaknade i morse skämdes jag, att begära att hen ska träffa mig. att hen ska droppa vad hen är upptagen med för mig. Och jag kände inte samma instinktiva behov längre. Dessutom vill jag inte prata. Jag vill inte berätta hur jag tänker om min pappa. och jag vill inte berätta om hur ofantligt ensam jag är. jag vill inte berätta om min rädsla om att aldrig få några barn. eller att få barn själv och inte kunna ge mitt barn den bästa versionen av mig själv, jag vill inte berätta hur rädd jag är för att jag ska få en förlossningsdepression, eller att mitt barn ska behöva växa upp med min sjukdom i varje vrå i huset. Jag vill inte berätta hur ledsen jag är över att jag är singel, att ingen älskar mig på det sättet. att när jag går på dejter och personen inte hör av sig efteråt - oavsett om jag är intresserad av dem eller ej - så får det att känna som att jag inte är älskbar. De hinner inte ens lära känna mig innan de avvisar mig. den lilla skymten de får av mig av ett par timmar fika får dem att vända ryggen. Jag vill inte berätta hur jag längtar efter en fysisk närhet som innebär kärlek och inte bara skönt sex. hur jag längtar efter att en kille ska vilja ha sex med mig även när jag inte är äventyrlig and crazy. utan bara vanilla för att det är mer intimt - jag vill inte säga hur jag aldrig har haft det just för att det är så skrämmande att komma så nära. Jag vill inte berätta om hur jag - trots att jag har massa vänner - känner mig så ensam. hur det är jag som oftast hör av mig och drar i att få träffa folk - fast att det kanske inte är 100 % sant, en vän ringde ju bara för två timmar sen och ville ses, men jag orkade inte. Hur jag har vänner som den personen som jag bara ibland vill träffa därför att jag stör mig lite på personen. jag berättar inte om vänner jag vill ska välja mig men inte gör det, hur de inte har tid med mig vilket betyder att de inte prioriterar mig.
Jag vill inte berätta hur ensam och uttråkad jag är.
Jag vill inte visa min känslighet, min svaghet - jag vill inte vara så naken med någon. inte ens min bästa vän.
och det är sorgligt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar