Något nytt och sen tillbaka

jag gjorde något nytt i veckan, i måndags sökte jag hjälp. jag sa vad jag kände att något måste hända, jag vill inte leva såhär. Fick även veta att kön till psykolog visst är ett år, inte 2 månader som jag fick höra först, eller 6 månader som jag fick till mig efter det och inte 8 månader som sades för ett par veckor sedan utan 12 jävla månader. Jag bröt och började gråta, vilket sällan händer.
Jag fick dock snabb respons och akuttid hos doktorn redan två dagar senare. Daglig ångest i ca 3 veckor. Något nytt var också ett bra bemötande av doktorn där jag kände mig lyssnad till. Men vad mer kan de göra än ge mig ännu mer tabletter. Jag ska visst svälja bort mitt liv.

Jag gjorde något nytt. Efter doktorsbesöket sjukanmälde jag mig, för jag mår dåligt, men aldrig med sanningen som anledning, alltid något fysiskt.

Jag gjorde något nytt. jag skulle spendera ett par dagar med familjen men istället insåg jag och tillät mig själv att ta hand om mig själv. Jag åkte till stället som är lugn för mig, som får mig att andas.

Jag gjogjo något nytt. Jag sjukanmälde mig sen igen för att stanna längre. Inte för att jag inte hade kunnat ta mig samman utan för att jag skulle landa fullt.

Därför har det varit fem fantastiska dagar borta från min verklighet. lite ångest har jag haft men den försvann efter en stund - pga tablett eller pga att jag inte är i mitt liv.

Så åker jag tillbaka och ångesten smäller till med en käftskäft. jag pratar om traumapersonen och jag får hålla tillbaka tårarna. Igen är jag här.

JAG ORKAR FUCKING INTE VARA SÅHÄR!!!

det kommer alltid tillbaka

jag andas inte ångest, mina lungor äter ångest. jag är uppfylld av den. tyngd av den. jag mår illa. jag är varm och kall. jag läser en bok om en person som tar en överdos på piller, jag vill också. för jag vill släppa taget. sluta kämpa. jag kämpar alltid. hela tiden. fortsätter framåt. med tunga steg, med stora steg, med blyklumpar fastkedjade på mina fötter. jag kan inte argumentera i min hjärna just nu för delen av hjärnan som säger att Det kommer gå över, försvinner av skriken från andra sidan som säger Det kommer alltid tillbaka!!!

jag är trött på det.

avstängd

nu har ångesten hållit i tre dagar och jag undrar hur länge den kommer stanna.
så fort alarmet ringer och jag måste göra något - jobba eller gå någonstans - blir jag ännu mer trött. min attityd är som en tjurig tonåring som blänger och inte vill göra någonting. förutom att stirra ut i tomma intet.
Balansgången är att försöka "rycka upp mig" själv för att kunna komma upp i tid och att pressa mig själv och åka ännu djupare ner. Jag vet inte vad som är svaret. efter alla år är det ibland som att varje gång är något nytt. Jag vill inte "rycka upp mig" för jag vill ingenting. eller jag vill åka ut i en stuga där allt är tyst och jag kan sitta och kolla på havet.
Att stirra ut i tomma intet ger mig inte ångest. hjärnan får vara mer avstäng som den vill vara. bara se formerna och färgerna på det jag ser. Men samtidigt vill jag hålla igång hjärnan och distrahera den för att inte ge in för det jag vill. då blir det ännu svårare att göra det jag inte vill göra.
Jag måste sköta mitt jobb. jag måste träffa folk för att inte bli sämre. jag behöver verkligen röra på mig, fast att det är svårast av allt. Jag behöver äta bra fast att jag inte har någon jävla lust alls att laga mat. Sen ska jag ju också sova, det är inte ett problem direkt om jag inte måste gå upp tidigt för sova är min ledighet till känslorna. sen vaknar jag och det slår till igen.

jag är så jävla trött på denna skiten. fast kan knappt få till tillräckligt mycket att jag bryr mig för att vara trött och ledsen på det. avstängd är vad jag är.