I natt vaknade jag och kände som om att jag har en kämparglöd som inte alla har - att jag har det mer än någon annan som jag känner (de har väl inte orsak att ha det). Jag gör saker som ger mig ångest och panik - jag bara gör det. Det är inte ofta som jag backar - möjligen av självbevarelsedrift som att inte börja voluntärarbeta därför att jag inte vill svika andra eller lägga på den extra uppförsbacken av saker som jag inte bara vill klara av utan måste klara av.
Just nu är jag imponerad av mig själv för att jag fortsätter köra. Jag kan inte minnas att jag hade en såhär socialångest som tonåring. I vissa sammanhang kanske, men då var jag än mer
Jag kör och sen fick jag kanske ångest efteråt. Jag hade kanske inte den socialaångesten därför att jag längtade så mycket efter att tillhöra och hade så låg tröskel för att skämmas..?
Jag får ångest i situationer där jag har en, för mig, oklar roll. där jag inte vet vad som förväntas av mig eller vad jag ska göra - som ett jobbsammanhang på ett möte igår. Jag får även socialångest när mitt självhat lyser igenom - ingen vill träffa mig, ingen kommer tycka om mig, de kommer tycka att jag är jobbigt.
Men jag fortsätter, mest för att jag inte har något val. Detta är varför jag utsätter mig själv för höga höjder fast att jag är höjdrädd. när jag sedan behöver göra något som jag tycker är jobbigt eller ger mig ångest då är jag van vid att göra det trots att det är svin jobbigt. Ta ett djupt andetag Ronja och bara gör det!
Så ja, ibland är jag imponerand av mig själv.
