Jag har precis sett en film där en person åker till en självmordsklinik i Schweiz och tårarna bara rinner - de rinner inte utan stopp, men det är inte heller en ensam tår - för jag minns för över ett decennier sen då jag, i mitt mörker, sa till min mamma att Man avlivar hundar som lider för mycket, men inte människor därför att jag tyckte det var så hemskt att jag skulle behöva leva.
Jag ville inte, jag orkade inte. jag verkligen led - finns inget annat ord för det. Nu vet jag inte om jag gråter över att jag mådde så dåligt då - gråter över den sorg som finns på grund av hur dåligt jag har mått. eller om jag gråter för att det var så jobbigt då, för oss alla i familjen. Eller om jag gråter för att även om jag inte känner så längre så kommer det aldrig riktigt vara över - jag har fortfarande den där avgrundskänslan i mig ibland. den har inte gått över, vilket jag ändå trodde att den skulle göra än mer med åldern. Jag vet inte varför jag gråter därför att jag känner inte efter, jag undersöker inte. Det är mitt sätt att hantera saker nuförtiden, jag känner inte efter allt för mycket.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar