brist på fysisk närhet

ibland känns det som att jag är min egen psykoanalytiska psykolog då jag så desperat försöker förstå var min känslor kommer ifrån. vad som framkallar dem, varför jag får dem och framförallt hur jag ska göra för att bli av dem - jag ville skriva hantera, men jag vill inte hantera dem. jag vill bli av med dem. idag har varit en pissig dag. pissiga dagar får jag lite då och då - eller rätt ofta periodvis - men denna typen av pissighet innebär att jag bara velat sitta i ett hörn och stirra rakt ut i luften. det är inte speciellt vanligt att jag känner så, även när jag har ångest. och det är än mer sällan som jag tillåter mig själv göra det och i sådana fall inga lång stunder. jag är allt för rädd för att fastna. Men känslan finns där ändå. känslan av orörlighet, av att få tiden att stå stilla, av att inte behöva anstränga mig överhuvudtaget, av att bara vilja blunda och försvinna.

Men idag var det fint väder, så jag åkte till stranden, låg där och läste och försökte njuta av solen och den vackra naturen. jag kan se hur ofantligt vackert det är, men jag får ingen ro. Jag kan känna hur solen värmer min kropp, men värmen berör mig inte. Jag kan höra barn skratten och vattenplasket, men det får mig inte att le. Alla de saker som jag älskar med sommaren, som jag älskar att vara vid vattnet, når inte in. Jag ville bara krypa ihop i mörkret.
och jag försöker förstå. jag var ledig idag, det var fint väder och jag kunde spendera hela dagen vid stranden - något jag har längtat efter länge - ändå var det inte nog. Ändå satt ångesten i från morgon till kväll. Den har faktiskt suttit i sen igår, och då var jag också vid stranden. Jag kan inte förstå det, detta brukar vara det bästa botemedlet, det jag längtar efter när jag är låg, men det hjälpte inte.

De senaste tre somrarna har faktiskt varit såhär. denna sommaren har varit svin lugn jämfört med den för tre år sen, eller den för två åren - då var det bara överlevnad som gällde. och jag försöker förstå varför. När jag mår såhär kan jag inte riktigt minnas om/att det har varit bra. då känns det som att de senaste tre åren har varit i större delen mörk, tuff och jobbig.
Dessa tre år borde ha varit bra år för mig, då började jag den utbildningen jag har längtat efter i massor av år. Jag tänkte först även att det är en annan förändring som skedde som borde ha gjort att jag mådde bättre - jag gick ur ett dåligt förhållande. Men så idag när jag var påväg hem funderade jag på om det är det som gör att jag fortsätter må såhär. Även om mitt ex var ur ursel på att hantera mitt dåliga måeende så hade jag i alla fall en famn att vila i. någon som gav mig en kram när jag kom hem. någon som kunde hålla om mig. Är det det som saknas? är det närheten? Är det det som gör det? Jag saknar inte mitt ex överhuvudtaget, förhållande var beyond dåligt då hen manipulerade mig, fick mig att må skit och psykiskt misshandlade mig skulle en kunna säga. Men trots det så kanske den där fysiska närheten var ett skydd?
Jag försöker komma ihåg sommaren innan vi gjorde slut, hur var den? Jag vet att jag definitivt inte mådde bra under hela vårt förhållande och mot slutet mådde jag än mer piss, var t o  m sjukskriven under en period. Men somrarna brukade ju vara bra för mig, det är därför det stör mig så mycket att de inte är det längre.

Jag vet inte om detta är ett svar. men om det är det, vad hjälper det? Jag är medveten redan som det är att jag saknar fysisk närhet, det känner jag i hela min kropp. Jag vill ha en partner, någon att dela mitt liv med, någon att älska och allt det där ett förhållande ska vara. men påverkar det mig verkligen såhär extremt mycket?
Är jag vilsen?
Det är ju inte som att jag har varit helt utan fysisk närhet under dessa år, jag har haft KK och one-night-stands. det senaste i helgen. men det jag märker är att sexpartners som är för gulliga - som behandlar mig som en person och inte bara någon de har sex med - får mig att må dåligt. Jag blir illa till mods av intimiteten. jag blir kanske rädd. I den typen av närhet, bara sex, vill jag inte ses som en människa i den formen, jag vill bara vara ett ligg. inte att jag vill bli behandlad respektlöst, men jag vill inte liksom ha någon som närmar sig mig.
Är det det som är problemet?
Blir jag rädd för närhet? Vet jag med mig att de personerna jag har sex med inte är någon jag vill ha en kärleksrelation med och är jag då rädd för närheten för det kan innebära att jag blir kär eller att jag sen kommer sakna den? Och varför ligger jag endast med personer jag inte kan tänka mig att ha en kärleksrelation med?
Är det kärlek jag saknar? För säga vad en vill om mitt ex, men jag tvivlade inte för en sekund under hela vårt förhållande att hen älskade mig.