Avundsjuk och olycklig

Jag är så olycklig. inte deppig men olycklig. Jag har varit inne på en gammal klasskompis Instagram och hon har allt jag vill ha. En partner hon säger är hennes bästa vän och livskärlek, två barn, ett stort fint hus, vänner jobb umgås med, resor och super fin vältränad kropp. Och då jag kände henne var hon lättsam och glad.
Jag vill verkligen ha det där.
Jag vill ha barn och vara med mina föräldrar och syskon. Jag längtar så jävla mycket att jag blir olycklig.
Jag sover så mycket, jag vill hela tiden sova för att jag vill fly verkligheten.

Min mamma är olycklig för att hennes barn inte mår bra och det krossar mitt hjärta hur min familj mår. Mest av allt önskar jag lycka till min familj!

bäbis

jag var på en familjesammankomst idag. och jag önskade så att jag hade en partner och barn. en partner för jag vill inte ha barn själv, en partner för att stödja mig och ett barn för att ha närhet och någon som behöver mig. någon som gör det enklare i sociala situationer för det går alltid att prata om barnet. jag längtar så jädra mycket efter att få barn. Men jag vet också att jag inte längtar efter att sova dåligt, jag undrar om jag kommer klara det. jag längtar inte efter att gå upp tidigt på morgonen, jag längtar inte efter skrik och bråk. jag längtar inte efter att anpassa livet helt och fullt. Jag vill ha en enkel bäbis och en partner som är en lika bra föräldrar som jag men som kompletterar mig.

Jag känner mig ensam av att jag är ensam.

Livet

Jag har ångest. Försöker låta bli att ha det, det går sådär. Sovit dåligt och det var jätte jobbigt att gå upp. Jag vill inte jobba, jag vill sova. Känner att jag inte vill göra något  inget i mitt liv är som jag vill ha det. Uppförsbacke och få solstrålar tillfällen som får livet att kännas bra. Fuck, det blev inte bättre att skriva om det..

Slottet av smärtor

Ett år senare och vi är här igen. Julen har varit och det vi har sett är att min bror är avståndstagande, utifrån hur det ser ut umgås hav så lite som möjligt med oss och hans fru står själv med barnen. Precis som det var med min mamma och pappa. Jag vet inte om han är deprimerad, som vi har trott, eller om han är så fast i vad för honom har blivit ett misslyckat föräldraskap att han inte kan se längre än näsan räcker.
Jag kan inte skriva mer förklaringar eller vad jag ser för då börjar jag gråta.
Vi satt efter att de hade åkt i tystnad. Efter att han gett mig en snabb kram och knappt tittade på de andra när de åkte.
Så ser jag hur hårt detta tar på min mamma, hon undrar vad hon har gjort för fel. Min pappa som säger att det är svårt att återuppleva hur han själv var genom att se det hos sin son. Min syster som är styrkan och har bestämt sig för att inte lägga det på sig själv.


Och jag, som nu gråter och det gör ont i hela själen. Jag vill bara skydda alla och ordna allt men jag kan inte göra någonting.
Den fina familjen, de fina barnen, min fina familj.
Så mycket smärta.


Jag vill inte detta. Dessa människor förtjänar världen, inte detta. Oh fuck.

now I'm sad again

när jag fick veta att min bästa vän skulle flytta skämtade jag om Det är bra att jag ska börja i terapi till hösten för det kommer jag behöva. Egentligen skämtade jag inte för jag visste att det skulle bli tufft. Jag känner mig så jävla ensam. jag kan inte avgöra om det är att jag är ensam utan henne eller bara min sjukdom. kanske både och.
i helgen har jag varit hos mina föräldrar och hjälpt till att passa mina syskonbarn. igår åkte de hem, vilket var tur för precis där vid lunchen började jag gråta. sen kunde jag inte sluta på en timme. mamma la sig i sängen med mig och jag tror hon grät också. det gör så ont och är så jobbigt att mamma har så många barn som mår dåligt eller har det tufft. She can't catch a break.
Nu gråter jag igen. jag började göra det när jag skrev att jag saknade min vän. jag behöver verkligen henne. så jävla mycket. Hon är så bra på att få mig att känna mig speciell och bra. just nu känner jag mig jävligt ospeciell, ensam och dålig.

igår när jag låg och grät i en timme i min mammas famn tänkte jag att jag mår ändå inte så dåligt. jag vet att det kan bli värre. mycket värre. Jag överväger att kanske sjukskriva mig, bara för att inte behöva fejka så mycket. få må dåligt lite och ge mig själv lite konstgjord andning. Men det jag hade behövt när jag var sjukskriven är att träffa vänner, och det finns ingen som kan träffa mig redan som det är. jag hade också behövt träna så att jag går ner i vikt. jag har gått upp 8-10 kg denna hösten. det är galet mycket. jag har inte kunnat sluta äta. det var antagligen medicinen för nu har jag varit utan godis i 3-4 veckor, förut kunde jag inte klara mig en dag. ändå går jag inte ner i vikt. vilket suger för jag hatar mig själv ännu mer när jag inte väger lite.
då tänker jag på alla killar jag haft ihop det med sen mitt ex och hur alla de, och mitt ex, är i relationer. många av dem med smalare tjejer än mig. Jag hatar att jag vet det och att jag bryr mig.

jag önskar att jag vore i en relation. att jag vore smal och var i en relation. att jag var smal, snygg och i en relation. att jag var smal, snygg och lycklig i en relation. Jag försöker muntra upp mig själv med att många kändisar inte har relationer eller barn när de var i min ålder. för kändisar är ju snygga, smala och då borde de alltså vara lyckliga i en relation.

så patetisk är jag.

jag har även börjar skjuta på att lägga mig. inte för att jag vill vara uppe utan för att jag inte vill att det ska vara en ny dag.

trötthet eller smärta

så jag slutade med en medicin, det var antagligen den som gjort mig så trött. det är konstigt om det är det för jag började med den i maj och har varit trött sen dess, men det blev värre under hösten. Nu känner jag mig känslomässigt svängig. vet inte om det beror på att jag slutat med medicinen eller om det är livet som kommer och svänger. Det fucking sucks att tvingas välja mellan att vara rövtrött jämt eller må dåligt. Jag är så trött på att vara sjuk. på att detta är mitt liv.

utöver det känner jag mig så jävla ensam. som att jag inte har någon tillhörighet. alla andra har deras självklara som de är med på födelsedagar, nyår osv. men inte jag. känner mig ensam och bortglömd. Som att jag får kämpa så mkt med mina relationer, det är jag som hör av mig, jag som anstränger mig. inte för att jag tror att mina vänner inte vill träffa mig, men det är jag som får dra i det känns det som. svin jobbigt.

Jag är trött på att vara ensam.

skam och sorg

jag var på apoteket igår och hämtade ut mina mediciner. Apotekaren frågade om jag visste hur de ska tas. jag sa ja. Jag har tagit mediciner i snart 16 år. den tanken gjorde att jag nästan började gråta. 16 år. Jag vill inte ta medicin, jag vill inte vara sjuk, men mest vill jag inte ta medicin. Kanske för att det är ett tecken på att jag är sjuk. kanske för att det ej går att förneka att jag inte är sinnessjuk då jag måste äta medicin för att fungera någorlunda normalt.
Skammen över min sjukdom har ökat. jag förstår inte varför. Har min önskan att inte vara sjuk blivit starkare? Det hade varit konstigt med tanke på att jag kan hantera det bättre nu, det är inte lika extremt jobbigt som förut. då levde jag vid avgrundskanten hela tiden. nu är jag bara där någon gång ibland.
Är det för att jag är inne i vuxenlivet på riktigt nu och att må dåligt är en tonårsgrej?
Är det för att jag vill ha barn och då måste en vara stabil? det förtjänar ett barn.
Allt jag vet är att det är jobbigt att skämmas och att gömma det. det är en sorg att vara sjuk, men även en att jag är så svag och feg att jag inte kan stå upp för mig själv.

trötthet

jag är så trött. jämt. måste sova middag varje dag för att orka. är sömnig och ser dubbelt. det känns inte som att en depression är påväg men vad vet jag. har utredningssamtal hos en psykolog där jag går för min bipolära sjukdom. fick ångest inför det. Jag är rädd för att jag inte kommer få den hjälpen som jag behöver. jag är orolig för att jag inte kommer klicka med behandlaren, relationen är det viktigaste för behandlingen.
Jag är orolig helt enkelt. trött och uttråkad. så ja en depression kan komma.

Pratade med min bror om att jag är så trött. han frågade om jag var sjukskriven. jag halvskrattade och sa nej.
- Nej just det en riktig man är inte sjukskriven.
Jag vet att jag beter mig som en man kring detta. vägrar vara "svag", vill inte sjukanmäla mig. Jag är säker på att jag kommer behöva sjukskriva mig en dag, kanske flera gånger, och jag vill att det ska vara när jag inte klarar mer. Just nu gör jag det. så länge jag får sova på dagarna.

It's not enough

Ångest ångest ångest. Inte dräknande men som suger ut färgen ur saker. Det enda som jag verkligen njuter av är godis och sömn. Inte min familj, där ser jag det jobbiga. Inte mina vänner, där ser jag bara hur de ej kan fylla ut min ensamhet. Jag går ut, åker till stranden, går på konserter men inget ger mig lugn och lycka. Inget är tillräckligt.
Jag lever med ånger över val jag tar och ha tagit, kofta efter vad som ska komma och önskan om en framtid som jag kanske aldrig kommer få.

ångestdröm

jag vaknade med ångest för över en timme sen och minns nu min dröm
Jag drömde om dig. Du och några vänner kom hem till mina föräldrar och skulle vara. jag varvade mellan att vara otrevlig och hård och mellan att ha den där känslan där jag vill få din kärlek och bekräftelse. Jag vill sparka dig om du ger mig den men mitt hjärta krossas när du inte gör det.
Jag frågar efter henne. Hon har flyttat i närheten men jag kan inte träffa henne. Hon är inte intresserad, upptagen med sitt liv. Och så är det nog i verkligheten med - men alltid gör det ont. i drömmar eller i tankar när jag är vaken. det gör ont att inte kunna nå henne.

jag tror att jag kompenserar i mötet med andra ungdomar för det jag inte kunde ge henne. det skydd och omsorg jag så desperat önskade att jag hade gett.
förlåt.