Ibland kan jag känna en sådan djup sorg när jag ser bilder på mig själv som liten. Bilder innan den januari - då känner jag sorg för att jag inte fick fortsätta vara ett glatt och spralligt barn. Bilder efter den januari - då känner jag sorg för all den smärta som jag kände. för hur dåligt jag mådde. för alla timmar jag spenderade gråtandes och skrikandes av smärta. för allt jag förlorade, som till exempel min barndom.
Nu när jag börjar må bättre och har längre perioder av att vara glad och sprallig med en riktig positiv always-look-on-the-bright-side-of-life-synsätt börjar jag fundera på om det är såhär jag alltid hade varit om allt inte hade skett, om hon inte funnits i mitt liv. Eller hade depressionerna, självmordsförsöken och hospitaliseringen ändå uppstått? Förhoppningsvis senare i sådana fall.
Jag undrar om jag i ett alternativt universum alltid är sådär innerligt positiv, glad och framförallt easy going.
Jag vågar knappt nämna hennes namn i min familj. jag vet inte hur de andra känner. men ibland känns det som att jag är den enda som har behov av att prata om henne. som sörjer henne, som saknar henne, som hatar henne, som är arg, som är ledsen och som snurrar runt i känslor. Och även när det inte är känslor så vill jag ibland bara erkänna hennes existens och hennes del i mitt liv men även i vårt liv som familj. Det är orättvist att säga att de andra inte känner för det vet jag - speciellt mina föräldrar. Jag frågade min ena förälder idag om hen minns att jag var deprimerad när jag var 10 år? Ja. Jag sa att jag funderade kring det eftersom hemmavideon vi såg för ett par dagar sen var sommaren innan den januari, och att jag tänkt på hur jag skulle ha fortsatt utvecklas så om januari inte hade hänt. Hen sa då att allt hade redan hänt, januari var inte då det hände utan det hade påbörjats redan innan dess. och det vet jag, jag förstår beslutet för januari, jag förstår dess nödvändighet och håller helt med - nu som vuxen. Men som barn gjorde jag inte det. Och jag var så förvirrad, så ledsen och verkligen vilsen. Min förälder sa att ibland sörjer hen, när hen ser bilder på henne eller tänker på henne. Och det vet jag ju egentligen. Det är ett sår och därför vill jag inte peta i det. Men jag vet bara inte hur öppet det såret är för de olika personerna i mitt liv.
Usch jag vet inte egentligen vad jag ville säga med denna text - men det jag ville ha sagt var i alla fall inte det som jag just nu känner: Jag saknar henne
måndag 6 februari 2017
om hur det känns
det känns som om att jag går i ett ekorrehjul där ångesten alltid kommer tillbaka. den kan komma så snabbt, som mellan två hjärtslag och sätta sig i bröstet och göra det svårare att andas. Ännu en gång tänker jag att jag pallar inte detta. Hur länge ska detta hålla på? I hur många år? Förväntas jag bara ta detta? Går det att få ett slut? För jag vet inte om jag tror det. Nu snackar jag inte om ångest som känns som att det sitter en elefant på bröstet eller ångest som gör att jag gråter tills jag är helt tom. Utan jag menar ångest som känns i magen. som gör att det är lite svårare att gå. ångest som dränerar färg från omgivningen och gör det lite gråare, inte helt grått men som ett instagram filter där liksom alla gula varma färger försvinner. Ångest som får mig att känna mig värdelös på mitt jobb och gör att den glädjekällan istället får mig att vilja gömma mig. värdelös som familjemedlem där jag vill undvika min familj och bara gråta över hur kass jag är. värdelös som vän där jag känner mig så ensam att jag lika gärna kunde stå på en flotte och flyta ut i havet utan land i sikte. Så känns det
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)