Livet

Jag har ångest. Försöker låta bli att ha det, det går sådär. Sovit dåligt och det var jätte jobbigt att gå upp. Jag vill inte jobba, jag vill sova. Känner att jag inte vill göra något  inget i mitt liv är som jag vill ha det. Uppförsbacke och få solstrålar tillfällen som får livet att kännas bra. Fuck, det blev inte bättre att skriva om det..

Slottet av smärtor

Ett år senare och vi är här igen. Julen har varit och det vi har sett är att min bror är avståndstagande, utifrån hur det ser ut umgås hav så lite som möjligt med oss och hans fru står själv med barnen. Precis som det var med min mamma och pappa. Jag vet inte om han är deprimerad, som vi har trott, eller om han är så fast i vad för honom har blivit ett misslyckat föräldraskap att han inte kan se längre än näsan räcker.
Jag kan inte skriva mer förklaringar eller vad jag ser för då börjar jag gråta.
Vi satt efter att de hade åkt i tystnad. Efter att han gett mig en snabb kram och knappt tittade på de andra när de åkte.
Så ser jag hur hårt detta tar på min mamma, hon undrar vad hon har gjort för fel. Min pappa som säger att det är svårt att återuppleva hur han själv var genom att se det hos sin son. Min syster som är styrkan och har bestämt sig för att inte lägga det på sig själv.


Och jag, som nu gråter och det gör ont i hela själen. Jag vill bara skydda alla och ordna allt men jag kan inte göra någonting.
Den fina familjen, de fina barnen, min fina familj.
Så mycket smärta.


Jag vill inte detta. Dessa människor förtjänar världen, inte detta. Oh fuck.