It's not enough

Ångest ångest ångest. Inte dräknande men som suger ut färgen ur saker. Det enda som jag verkligen njuter av är godis och sömn. Inte min familj, där ser jag det jobbiga. Inte mina vänner, där ser jag bara hur de ej kan fylla ut min ensamhet. Jag går ut, åker till stranden, går på konserter men inget ger mig lugn och lycka. Inget är tillräckligt.
Jag lever med ånger över val jag tar och ha tagit, kofta efter vad som ska komma och önskan om en framtid som jag kanske aldrig kommer få.

ångestdröm

jag vaknade med ångest för över en timme sen och minns nu min dröm
Jag drömde om dig. Du och några vänner kom hem till mina föräldrar och skulle vara. jag varvade mellan att vara otrevlig och hård och mellan att ha den där känslan där jag vill få din kärlek och bekräftelse. Jag vill sparka dig om du ger mig den men mitt hjärta krossas när du inte gör det.
Jag frågar efter henne. Hon har flyttat i närheten men jag kan inte träffa henne. Hon är inte intresserad, upptagen med sitt liv. Och så är det nog i verkligheten med - men alltid gör det ont. i drömmar eller i tankar när jag är vaken. det gör ont att inte kunna nå henne.

jag tror att jag kompenserar i mötet med andra ungdomar för det jag inte kunde ge henne. det skydd och omsorg jag så desperat önskade att jag hade gett.
förlåt.

2016-04-24 Två dagar senare

Ibland känns det som om jag är lugnare. som att jag har en lugnare grund. Nu när jag är på semester så känner jag inte samma behov av att skriva om allt. kanske eftersom jag slutat med dagbok och blogg nästan helt och hållet. men jag behöver liksom inte. jag kan njuta mer i stunden än jag kunde förr.

Fast andra gånger känns det som om jag är precis lika o-lugn. samma känslor. samma tankar. fast i en vuxnare hjärna bara. i en mer medveten hjärna kanske. men hur mycket hjälper det egentligen?

Även om jag är medveten om att det kan vara hormoner, eller att såhär är livet å bla bla - vad hjälper det? Det är fortfarande svin tungt. det är fortfarande som att försöka gå i cement..

Det är lite som att mina känslor är ett flygplan och helt plötsligt åker det ner i en luftgrop och allt skakar till. och känslorna är som förr. ologiska. starka. tunga. ibland outhärdliga. Jag får samma lust att fly, samma lust att gömma mig. samma lust att bara sova bort. samma önskan om vilan och att kampen ska vara över.

2016-04-22 tankar då jag flög

Ibland kan jag undra om det är mörkret som suger ner mig i avgrunden genom en ångestkrok som är fast i den innersta delen av mig, eller om det är jag som lägger mig vid kanten till det mörka hålet, andas in det och låter mig själv hasa ner.

Jag har sån ångest efter en serie jag sett. som om att det är jag som har blivit lämnad och inte karaktären i serien. som om jag är olyckligt kär. och damn vad jag saknar att ha någon som håller om mig.

kanske är det ensamheten. just nu känns det som att jag knappt har några vänner. och den jag har som är så kärleksfull mot mig nu - den är jag övertygad om att den kommer lämna mig. och att jag kommer sluta helt ensam. med en tomhet som inte går att fylla. och att de år som jag har kämpat ska vara förgäves, för jag har väntat på ett liv som aldrig kommer komma.

Jag får en sån irrationell lust att slänga mina piller över axeln, och helt sluta med medicineringen. Jag pallar inte, jag ger upp - inte som i att ta livet av mig. men jag är så trött på att försöka. anstränga mig med att äta bättre, sköta sömnen och att jag borde träna mer. Dessa borde ger ångest de med. det är som att gå på ett minfält och jag vet aldrig om jag trampar rätt eller fel.