Jag tittar på en serie där en av karaktärerna har en bipolär diagnos, i vanliga fall är jag noga med att inte skriva är utan har en och att använda bipolär istället för manodepressiv - men med henne vill jag typ skriva "hon är manodepressiv" därför att den "delen av henne" är så stor. och det är det karaktärsdraget som framförallt visas - och missbrukare. Jag har turen att inte ens ha en 100 del av det hon har, men när hon kommer ner ifrån en manisk period och går in i en depression säger hon med ynklig röst I don't want to be me anymore och det träffar. där känner jag igen mig. Den där meningen som för mig känns så tonårig, för så har nog många känt under tonåren, den där känslan av att inte vilja vara den en är men det brukar försvinna. Det är i alla fall min bild, att det inte är ovanligt att känna så och att det försvinner. Men det har det inte gjort för mig. För mig var den meningen så talande om hur det är för mig att leva med detta. Känslan försvinner inte.
Just nu är jag nog lite manisk. har mått dåligt ett tag, typ ett par veckor. inte under så lång tid eller så hårt som depressioner brukar vara eller har förut varit. Men jag känner en skillnad mellan då jag är "deppig" och hur det har varit, jag kan inte förklara skillnaden men den känns. Ångesten känns annorlunda, den andas på ett annat sätt. Och det har varit tungt. Jag har trott ett par gånger att det varit påväg bort men sen kommit tillbaka. Nu är jag dessutom manisk. För för mig är det inte antingen eller, ibland switchar det så snabbt att det är båda samtidigt typ. det är dock extremt ovanligt för mig att vara manisk. Men idag har det varit extra tydligt, jag har haft så svårt för att vara still. Jag har haft den där skakande känslan inombords som känns bättre när jag får ha den på utsidan med, alltså sitta och stampa med foten eller slå med handen på knät. hela tiden vara i rörelse. Jag vet inte varför det känns bättre att röra mig men det gör det, som att jag inte behöver lägga extra energi på att hålla det inombords, vilket jag alltid annars måste göra. Så idag lät jag min hand röra sig hela tiden, jag stampade med foten och var yttre rastlös liksom. funderar på om det är såhär det är för vissa personer att ha ADHD?
För något som är väldigt ovanligt för mig så ringde jag en vän ikväll och bad den komma hit. Var manisk så det var jobbigt att sitta still därför gick jag runt i rummet men jag fick prata lite, gråta lite, vara upptagen och bli distraherad. Jag behövde ta tag i saker och om jag är ensam så skjuter jag upp allt det som ger mig extra ångest genom att se på serier och filmer och det gör det värre.
Och nu vet jag inte vad jag ens började prata om eller var jag är. ännu ett tecken på att jag är en sväng manisk - kan inte hålla tråden.
Jag förstår inte hur jag ska kunna hålla ett jobb eller ett liv - och då är jag som sagt inte ens en 100 del så dålig som andra.
Jag önskar att jag levde i ett samhälle där jag kunde ringa min arbetsgivare och säga du jag är inne i en dålig period just nu, jag skulle behöva vara sjukskriven i två veckor så att jag kan lägga min energi på att träna (för att få igång att jag börjar må bättre), på att träffa mina vänner (det mår jag definitivt bättre av) och på att vila. Men en sådan värld lever vi inte i. istället lever jag i en där jag är livrädd att min arbetsgivare ska få veta att jag har en bipolär diagnos och där jag istället lägger energi på att dölja det.
Oh happy day.
But i'm kind of okay faktiskt.
